What to do.

Postad i: Deep shit, Vardag.

Godmorgon! Sovit rätt uselt inatt men det är inget som får hindra mig idag eftersom jag måste på möte som säkerligen tar flera timmar. Känns inte alls skönt med över en timmes bussresa, en lång promenad och sedan möte med nya människor.. Jag tycker inte alls om det faktiskt! :(

Jag har tänkt på hur orättvist det är att jag drabbats utav "psykisk ohälsa" faktiskt men egentligen så får jag ju skylla mig själv en hel del.. Jag har väl liksom alltid varit i ett "survival mode" igenom hela livet. Taskig uppväxt med way to much alkohol, falska vänner hit o dit, rädslor, taskigt samhälle och nu på senare år har den varit mycket drama kring vänner, familj, killar och allt där till. Jag har liksom inte riktigt försökt ta avstånd och liksom "dra åt helvete" och riktigt stått för att jag är värd bättre än så.

"The blame is on me" men egentligen kan man inte själv rå för vad man går igenom. Jag önskar faktiskt inte ens min värsta fiende att gå igenom någonting jag gjort i livet eller det stadiet som jag går igenom just nu. Det är udda men men smärtan under survival mode är inte så farligt. Man mår dåligt för att man vet att man måste överleva, man måste kämpa hela tiden. När allt negativt börjar släppa så sätter detta fart i panikångest, dystymi, depressioner och ja vette faan allt. Detta är verkligen en överlevnads grej.
Man måste kämpa för att sova, för att gå på toa när man vaknar osv.

Dystymi är en depression som inte släpper, den sitter i ständigt/konstant eller aa hela tiden för den som inte förstår. Har man otur så sitter den i hela livet annars bara i några år.

Ska på möte med nya människor om det här idag och jag hoppas ju att dom kan ge mig hjälp om hur jag ska klara min vardag.
Jag ångrar att jag låtit folk göra mig ledsen, ångrar att jag träffat alla dom här negativa sakerna i mitt liv som verkligen brutit ut till detta. Det är hemskt, riktigt hemskt!

Gillar

Kommentarer