Så jävla värdelös människa.

Postad i: Vardag.

Bilden jag delat i detta inlägg säger en hel del. Jag vet faktiskt inte om det någonsin blir bättre direkt. Varje dag så kommer faktiskt denna fundering upp och man får egentligen aldrig något svar på frågorna heller.

Jag är ju en person som tänker extremt mycket också, som ni kanske vet ifall ni följt mig länge. Jag är som en öppen bok här på bloggen men jag känner också att det spelar ingen roll ifall jag döljer saker eller ifall jag är ärlig, en dag finns jag inte mer och jag tänker inte hålla käft.

På kvällarna när man är relativt trött och slut efter dagens härjande kring barn och vardagen i övrigt så lägger man sig där i sängen, hör hur barnen sover och pojkvännen ligger bakom och sover.. Tankarna kommer ju liksom alltid upp. Oavsett hur mycket jag än vill säga att det inte finns i mina tankar, att de är ett avslutat kapitel, att jag mår bra och att allt är över SÅ ÄR FALLET INTE SÅ. Där ljuger jag, jag ljuger varje gång jag säger att jag mår bra. Jag kanske mår lite ringrostigt okej som ändå fungerar i vardagen men jag mår absolut inte bra, långt ifrån men de är aldrig någonting jag kommer visa varken för dom jag bryr mig om eller för dom som förstört mig.

- Det är väl bara glömma?
- Det är ju faktiskt flera år sedan?
- Du kan bara gå vidare.
- Varför tänker du på de?
- Man får inga men.
- Du valde ju själv att stanna.
- sov bara.

Har ni tänkt på hur idiotiskt de är att sitta här och bara gilla läget medan folk ser ner på en medan dom höjer den andra? Hur din familj eller dina vänner fortfarande står och klappar händerna åt de som förstört dig?
Hur du helt plötsligt bara sitter där ensam för alla du älskar, alla du umgås med osv tvingas vara så långt ifrån dig att de enda du har är väggarna innanför lägenheten? Jag vet hur de känns. Jag har inprincip ingenting kvar förutom min mamma, mina barn, min pojkvän och hans familj. Det är vad jag fått behålla förutom minnen som varje dag knackar mig på axeln.

Vet ni hur de är att vakna 5-6 gånger per natt av panikångest där du bara vill grina, skrika och springa så långt de går? Vet ni hur de är att varje gång man stänger ögonen och ska sova så spelas 4-5 år repeat i huvudet och man hamnar i ett slags läge där de känns som att du verkligen är kvar där? Vet ni hur det känns att vara så extremt orkeslös och otrevlig för att du har dåliga dagar eftersom du varit vaken hela natten för att du inte känner dig trygg nog att somna?
Vet ni hur det känns att ständigt vara på helspänn och kolla runt 120 gånger i minuten vilka människor som är i din närhet? Vet ni hur jobbigt de är att vara runt människor du inte känner, vem som helst av dom kan vara farlig? Vet ni hur det känns att inte våga släppa barnen ur sikte 30 sekunder när man är ute? Vet ni vilken konstant press och påfrestning de är både för huvud och kropp? Nej men jag vet.

Den kommentar man alltid får höra är att man själv valt att stanna men det är inte så det funkar. Visst har man valt att stanna men vet ni vad man hade för andra val eller vad som gjorde att man stanna? Om ni ändå funderar lite i banan ”ja men skyll dig själv, du valde att stanna” så ska jag berätta lite för dig/er här ->

-Du är så värdelös.
- jag kan hitta så mycket bättre än dig.
- jag älskar dig och jag lovar att jag ska bli bättre.
-förlåt jag behöver din hjälp, de är dom här drogerna som gör det.
- Ja, jag hade sex med henne? Jag hade hellre varit med henne.
- Förlåt att jag slog dig, du får inte lämna mig, jag tar livet av mig!!
- Jag vill fixa mitt liv så vi kan bli en familj på riktigt.
- vad vacker du är, du är den bästa jag haft.
- Fyfan, du ser ut som en hora i de där linnet.. Varför vill du att alla andra ska se dina tuttar?!
- skicka bild på dina kläder innan du går!
- Varför hälsa du på honom? Han är så jävla äcklig, en horunge.. pratar du med honom igen så gör ja slut.
- Du kan inte gå ut vid den här tiden? De blir mörkt snart.
- Varför umgås du med dom? Du är otrogen din jävla hora.
- Jag kommer fucking slå sönder dig.
- jag kommer döda dig din jävla horunge.
- Jag är ledsen att jag var otrogen, det var inge meningen, jag ville inte egentligen.
- Det var inte otrohet, jag hann inte få in mer än ollonet.
- Oj är du vaken? Jag råkade vist ta i för hårt så du fick syrebrist. Ta lite saft.
- Det kommer bli bättre nu, jag är fri från allt.
- JAG LOVAR ATT ALDRIG GÖRA OM DET.
- Fast så illa slog jag inte? Så illa var det inte.
- Jag knuffade dig bara. De kanske bara såg ut ifrån dina ögon som att du blev slagen mer än så men det var seriöst bara en knuff.
- Här får du ett paket med någonting fint gumman, jag tycker vi börjar om på nytt. Vi älskar ju ändå varandra.
- vadå? Du blöder ju bara lite? Fan va löjlig du är.
- Ja? Jag spottade på dig men du förtjänade det faktiskt. Hade inte du provocerat mig så hade jag faktiskt inte blivit så arg.
- DET ÄR DITT FEL.

Listan kan göras så jävla lång och säg att ungefär ett år in i relationen, den där toppen relationen med den du verkligen älskar extremt mycket för den är så fin bara slår över över en natt och blir till något du inte längre känner igen. Allting eskalerar och du sitter där tyst och vet knappt vad du vågar säga eller göra längre.
Allting börjar slå över i ditt eget huvud..
- Jag måste verkligen ifrån det här, han är galen.
- Han har ju sagt att de va mitt fel, kanske gjorde jag någonting som...?
- Fast han är ju faktiskt så fin ibland?
- kanske kan jag bara hjälpa honom och sen så..
- Han har faktiskt lovat nu.
- JAG ORKAR FAN INTE MER, JAG VILL FAN INTE LEVA LÄNGRE..
- Alla säger att jag borde lämna men jag vet inte alls själv.. han säger ju faktiskt att det var jag som..
- Fast vad ska jag göra utan honom? Jag är ju så värdelös och äcklig..
- Jag kommer aldrig någonsin överleva det här.
- vafan ska jag göra?!
- jag älskar honom men jag hatar honom så jävla mycket.
- Hur fan kan vi ligga här och kramas när han precis varit otrogen och precis slagit och strypt mig? Jag vet inte. Äsch ja orkar inte.
- ingenting spelar någon roll längre.
- kan inte jag bara oförklarligt dö? Vill inte bli mördad men vill heller inte ta självmord.
- orkar inte lida något mer..
- fan han har ju faktiskt skurit sönder sina armar på grund av mig?! Klart jag inte kan lämna!
- Han har nu tagit överdos och tänkt ta livet av sig.. det var ju han som slog mig? Men jag hade säkert gjort något. Fan jag måste hindra honom!! Jag vill ju inte skada någon!!
- Måste skriva till honom så han vet att jag inte gör någonting jag inte borde!
- Hmm vilka kläder godkänner han?
- Nej jag har ju smugit ut och träffat dom här fast jag sagt att jag sover.. tänk om han får veta? Tänk om han ser mig?
- Han har hotat att han ska döda honom.. han är ju min bästa vän så jag måste skydda honom, bäst jag inte träffar eller pratar mer med honom.
- Han litar inte på mina syskon, han tror att jag ska ha sex med dom.. kanske lika bra jag slutar träffa dom. Jag orkar verkligen inte höra att min familj är de ena och de andra..
- Det är bäst att bara göra som han vill.
- han är så underbar.
- hur kan han gå från underbar till värsta tänkbara och sen bara till världens bästa igen?
- Jag får aldrig någon typ utav klarhet i det här.. jag är så jävla stressad.
- Jag känner ingenting längre.

Tillslut vet du knappt om det är dag eller natt längre. Du har klampat över i en depression och rädsla så stor att du inte längre varken känner dig glad, ledsen, arg, orolig eller sådär. Du inprincip skiter i om ett tåg kör och backar över dig 13 gånger. Allting känns extremt plant och du har egentligen ingenting att känna. Du bara ler när du pratar/hälsar på andra för annars vore du totalt konstig. Du kanske grät förut men herregud, du har nog inga tårar kvar vid de här laget.
Alla tjatar på dig att lämna honom? Dom kan ju bara hålla käften. Som att du inte funderat på detta varje sekund i flera år men de går inte och det går inte förklara varför. Du vet inte om du klarar dig själv och om du försöker göra slut och hålla honom borta så går det inte så bra eftersom de nu känns som att du inte alls är någonting utan honom. Du är tillbaka i rutan ett. I dom där armarna som känns SÅ TRYGGA men som också skadar dig mer än något annat. Grattis, du är officiellt i ett riktigt destruktivt förhållande.
Där han vet att han kan göra vad han vill för du stannar alltid kvar, du kanske inte vågar något annat men han tror att du accepterat och förlåtit honom.

Vet ni att jag till o med ibland känner obehag vid min nuvarande sambo pga det jag varit med om? Jag tror faktiskt inte han vet de för jag har inte nämnt de för någon förutom min mamma så om han eller någon i hans familj läser det här så ber jag om ursäkt över min ärlighet. Min nuvarande sambo är underbar, han är helt fantastisk helt ärligt och han hjälper mig mycket. Han skulle ALDRIG skada mig eller barnen på något vis.
Jag tänkte jag skulle förklara vad jag menar innan någon kommer in och sabbar mitt förhållande som om jag drar min pojkvän över till kvinnomisshandel liksom.
Grejen är att om man blivit slagen och nertryckt mycket utav någon man haft relation till så om min pojkvän rör sig för snabbt, typ kastar fram armarna för o kramas eller kastar upp handen för att vinka eller sparkar av sig strumpan eller likande så hoppar jag till, min puls går från 70 till 150 på några sekunder. Blir helt kallsvettig.

Jag har en kontakt på kvinnojouren, helt underbar förövrigt så vi går igenom allt jag varit med om i relationer och uppväxten kring våld, misshandel osv. Henne har jag pratat om de med, att jag får konstiga ryckningar om killar rör sig för fort (gäller liksom inte bara min sambo) och hon säger att det inte alls är konstigt liksom och att de kan försvinna men har man otur om saker satt sig för djupt så kan de vara kvar länge eller hela livet. Trauma typ.

Iallafall, nu har jag fått skriva av mig lite och innan ni dömmer folk i dåliga relationer oavsett om det är en kvinna ELLER en man som blir utsatt så bör ni tänka 17 gånger längre för det är så jäkla mycket som spårar ur i en sådan relation. Det känns fortfarande lika ont för mig och jag tänker fortfarande på om jag gjort rätt eller inte. Jag jobbar ständigt med detta och mig själv och många andra därute både kvinnor och män blir utsatta just nu. Hjälp dom. Jag vet inte riktigt hur men att säga ”du kan bara lämna” är inget bra alternativ.

- skrivit ur egen syn på de & saker jag själv fått höra/känna osv.

  • Postad i: Vardag.

Gillar

Kommentarer