Öppet brev

Jag fick en nalle med ett brev idag. Inte för att jag fyllde år eller för att dagen egentligen var speciell på något vis.
Vi hade ett utav våra bråk igår kväll och han sa många elaka saker som verkligen fick mig att må dåligt. Jag vet att han är ledsen och inte menade det han sa.
- För att han gav mig en nalle med ett brev idag.

Jag fick blommor idag. Det var inte vår årsdag eller någon annan speciell dag egentligen. Igår kväll slog han mig i ansiktet och började kväva mig. Det kändes som en mardröm. Jag kunde inte tro att det här var på riktigt. Vaknade i morse öm och med huvudvärk efter syrebrist. Jag vet att han måste vara ledsen.
- För att han gav mig blommor idag.

Jag fick blommor idag och det var inte någon speciell dag. Igår kväll slog han mig igen. Och det var mycket värre än alla andra gånger. Om jag lämnar honom, vad ska jag göra? Hur ska jag kunna förklara för mitt barn? Jag är rädd för honom och rädd för att gå. Men jag vet att han måste vara ledsen.
- För att han gav mig blommor idag.

Jag fick blommor idag, detta var dock en väldigt speciellt dag för mig. Blommorna kom inte ifrån honom, blommorna kom ifrån personalen på sjukhuset som tidigare under kvällen plåstrat mina sår. Dom hjälper mig, dom räddar mig. Dom gör den saken jag själv inte känt att ja klarat av. Trots att jag egentligen är väldigt stark och har lätt för att gå så var det inte lätt, jag kunde inte gå.

Även om tiden går, även om jag är långt borta, även om jag egentligen har de bra så är jag ändå så jäkla nära. Jag ska ständigt påminnas, inte bara av mina egna flashbacks, mina egna rädslor, mina drömmar men också utav att någon gör någonting som undermedvetet triggar någonting i mig. Ibland vill jag bara ta mig ner på marken, kasta armarna över huvudet och krypa ihop där. Jag vill ibland slita ut mina tankar, slita bort allting som finns. Det känns ibland som att varje ådra, varje nerv, varje andetag är fyllt av hat, ångest och oro.

Jag vet att jag kommer bli bättre, jag vet att jag redan är mycket bättre men någonting jag aldrig kommer bli är 100% hel igen. Någon har skadat mig, någon har förstört mig ett steg i taget. Detta handlar inte om att någon bara svikit en, detta handlar inte om att folk dömer en... Bara för att jag är ”trasig” så betyder det inte att jag inte är värd chansen. Chansen att lära känna dig, chansen att göra de andra gör, chansen att finna lycka eller chansen att kämpa.

Jag är inte ensam, du är inte ensam. Vi finns tillsammans. Vi vill stoppa våld i nära relationer oavsett om det är en man eller kvinna som utsätts.

Jag kan lugna er med att säga att texten INTE speglar nutid, det speglar på dåtid. En tid jag alltid kommer att minnas.

De flesta tror att de bara är dåliga stunder, därför är det så lätt att lämna. Det är inte det. Han var min bästa vän, min fiende, min kärlek, mitt hat, den finaste ja mött, min värsta mardröm, han var den som alltid bringade trygghet runt sig men också den som öppnade alla rädslornas dörrar.

Jag minns när du slog mig första gången, du slog mig rakt över ansiktet med de händer du alltid höll om mig med. Du var otrogen mot mig, jag var nog bara dum som frågade dig om varför? Du grät, du lovade mig att aldrig någonsin lägga ett finger på mig igen.

Ja minns fortfarande dina händer runt min hals och hur jag tuppade av, när jag vaknade gav du mig vatten och sa att jag hade svimmat. Du klappade mig i håret i 2 timmar efteråt, jag var för trött för att röra mig. Min kompis såg märkena runt min hals dagen efter. Du var otrogen mot mig på min födelsedag, jag var ännu en gång bara dum som frågade varför? Du grät, du skar dig själv, du sa att du skulle ta ditt liv om jag lämnade dig. Jag stannade, jag ville laga dig.

Minns du när du plockade upp ditt baseballträ? Jag hade precis börjat få cellgifter och genomgått en abort och var otroligt trött.. Minns du att du va arg för att du TRODDE att jag hade legat med min kompis? Minns du hur du slog de i diskbänken? Minns du hur du kastade mig in i kylskåpet? Minns du hur du slog mig med det.. flera gånger? Minns du att jag försökte ta mig ut genom fönstret 5 meter upp i luften? Minns du att du sa ”vad fan gör du? ska du ta livet av dig? Ja älskar dig.” För att 5 sekunder efter de slita ner mig i sängen, sparka mig i magen och spotta mig i ansiktet? Tänk att ja gjorde aborten bara några dagar innan..

Minns du att jag flydde MIN lägenhet mitt i natten? Minns du va du skrev till mig i ditt första sms när ja låg på sjukhus full av blåmärken o blod och blev fotad naken från topp till tå?

- ”Vilken avdelning ligger du på? Jag har köpt snus. Glöm inte att pratar du med snuten nu så åker jag rakt in.. ”

Jag hade inte min telefon, polisen hade den precis när du skrev. Minns du vakten du hotade på sjukhuset? Han gjorde bara sitt jobb. Att rädda oss ifrån dig.

Du skrev för några veckor sen att du älskade mig, att jag förstört din familj. Kan det inte vara så att du kanske inte minns vad som egentligen förstörde?

Tänker du någonsin på mig? Får ditt samvete någonsin någon ångest då? Ångrar du någonsin PÅ RIKTIGT vad du gjort? Jag hoppas du minns mig alla dagar, att du för alltid tänker på mig. Kanske kan du bli en bättre person till någon annan. Kanske kan du någon gång förstå hur illa du faktiskt gjort.

- 4 år fri från våldet.

Gillar

Kommentarer