Livet slog ner mig ännu en gång.

Postad i: Deep shit

Långt inlägg. Kommer ni ihåg att jag slutade på mina cellgifter i augusti -17 (tror ja de var) dom skulle ju laga mina lungor och jag skulle börja med ett nytt dropp som skulle hålla min kropp i balans efter det. Det underbara droppet jag skulle ta var 6e månad..
Jag började med det nya droppet den 23 november 2017 och har mått relativt bra fram till januari. Jag trodde allt gick bra, allt var okej liksom och jag hade mer ork i kroppen. De jag inte visste då men som troligtvis varit en stor anledning till att mitt psyke varit som en on/off knapp och jag har ibland varit lättare irriterad, ibland mer deprimerad och ibland helt avstängd bara är att min kropp hamnat i någon form utav obalans ännu en gång..

Jag for in på akuten ca 2 veckor innan rättegången nu i februari och fick utskrivet antibiotika för dom trodde jag hade urinvägsinfektion. Mitt mående blev inte så mycket bättre, bara några dagar och sedan var jag dålig igen. Extremt trött, huvudvärk, blir andfådd direkt jag rör mig osv. (Viss andfåddhet kommer självklart ifrån mitt super otränade jag. Måste ta tag i de där men inte än.)

Har inte sökt något på akuten o läkare eftersom jag var nere i södra Sverige osv, orkade inte en natt på Skövde kss där dom visserligen bjuder på fika, mat, asså verkligen gudomliga chokladbollar/negerbollar eller vad ni vill kalla dom, ha inte tänkt fightas med er om namnet så ni avgör själva vilket ord ni vill läsa..
men det är inte alltid de händer så mycket mer än de, ibland faktiskt! Har träffat änglar där också men hur som helst jag lät bli.

Denna veckan har jag varit inne på akuten 3 ?!?! Gånger och var påväg att åka in inatt igen men kände inte att jag orkade det. För mig viftar dom bort. Jag har en vilopuls över 100, en gång på 2 år har den legat på 99 och då har dom typ applåderat. Deras hjärtapparater skriker, deras läkare springer som bara tusan och detta kan va för att jag har på mig EKG och skrattar eller att jag reser mig upp ifrån sjukhussängen och fixar till tröjan eller liknande och ändå skickar dom hem mig med ”du mår ju bra! Du blir kallad utav läkarna” men nu har jag väntat hur länge som helst på att få hjälp.. för jag har skit svårt att somna när mitt hjärta har en puls på 120 när jag ligger och vilar.. när de känns som hjärtat springer ur kroppen på mig..

på Sahlgrenska 2016-2017 i årsskiftet så kom dom fram till att dom troligtvis behövde göra en ballongsprängning på hjärtat eller att dom skulle bränna en bit i hjärtat som slog fel eller för fort (minns inte) som dom kallar det och dom berättade om de. En vaken operation. Jag gick med ångest över öronen, tog bort mitt andra barn som jag väntade under den tiden i tidig graviditet för jag kunde inte behålla för risken för missfall/plötslig spädbarnsdöd eller att barnet blev riktigt sjuk var för stor pga den operationen + att jag skulle börja med cellgifter.. fattar ni? Jag blev tvingad att göra en abort, jag blev tvingad att förlora min andra kärlek. Jag är väldigt svag när det kommer till graviditeter/aborter. Jag tror jag var i vecka 12 typ och den aborten var en mardröm. Dels för jag redan kände ett band till barnet och dels för att jag höll på att få likförgiftning. Lek inte med aborter, fyfan säger ja! O fyfan när man inte har någon direkt stöttning o dom inte tror på en... OCH FYFAN när morfin inte funkar under en akut skrapning... jävlar va ont, jävlar va blod, dom slet alltså ut mitt barn ur livmodern.. såg den liksom. Ja grät jäkla floder över att se ett foster, ett barn, mitt barn ligga där i flera olika delar.. de va så hemskt..

Iallafall så tror jag att mina lungor är dåliga igen, ännu en gång + hjärtat + konstant huvudvärk dygnet runt osv. Jag träffade min läkare i fredags han hade sett mina prover och det var helt okej förutom en grej.. jag hade för högt utav vita blodkroppar, i mängder.
Läkaren satte in akut med cellgifter IGEN! Det som jag inte ville ha igen... han skickade remiss till ortoped, lungröntgen, hjärtröntgen och andra ställen för att se så min kropp inte håller på att ge upp på alla sätt den kan.. jag ska alltså börja med cellgifter IMORGON utan att veta varför?!
Ska alltså börja med dom hemma, ensam, utan uppsikt och jag har redan massa mediciner... jag är livrädd för tabletter. Bli osäker utav bara alvedon och ändå blir inget bättre..

I hela mitt liv har jag haft allergier mot inprincip allt som t.ex mögel, damm, frukter, grönsaker, hundar (tydligen), pollen, gräsallergi, mot theralen (läkemedel) och massa annat.. har även testat hur det är att bli misshandlad utav olika närstående personer... har även testat min reumatiska sjukdom som tar sönder mina leder och bryter ner min styrka i kroppen... jag är svag nu.. riktigt svag.. jag har förlorat vänner till döden, jag har blivit dödförklarad 1 gång men vaknade precis när dom stod och dödförklara mig, jag har fött ett barn, jag har testat lungfibros (denna är kronisk och också de som gör att jag alltid måste medicineras för lungorna), jag har testat allt möjligt och det är jobbigt för mig. Jobbigt att alltid vara glad, stark och jobba, plugga och uppfostra ett barn på egenhand när kroppen inte alls orkar alla dagar. Ibland vill jag bara ligga i min säng med täcket över huvudet och inte känna några måsten, bara få vila.
Min dotter får mig glad, vi har en as nära kontakt och hon ska pussas och kramas nästan hela tiden. När vi myser i sängen och hon vet att jag har ont så brukar hon pussa på min panna, lägga på mig täcket och säga ”mamma aj, mamma gatt gatt (gattgatt = godnatt)”
Min dotter är verkligen en fin person, hon har temperament så de heter duga och ja, hon är extremt bortskämd, de är hon verkligen och jag vet att alla säger att det inte är bra men hon är mitt enda barn och säkerligen den enda jag kommer orka skaffa tyvärr om jag inte får hjälp att få ordning på mig. Jag skulle göra allt för att bli frisk och allt för att få fler barn.. tanken får mig att grina bara jag tänker på att jag kanske inte kan eller orkar skaffa fler..

Jag vet inte om jag mest bara ville berätta för er varför jag inte orkat greja med youtube, bloggen och massa mer eller om jag bara ville skriva av mig lite smått om varför jag inte varit på topp.. jag har ingen ork längre.. och saken gör inte bättre att både vänner och släkt sviker en bara för att alkohol är deras prio medan mitt barn är mitt prio. Jag älskar mina vänner över skyar men när dom inprincip bara hör av sig för att låna pengar eller få tag i alkohol så känns det inte värt de längre. Vi alla har nått över 20 år, vi alla är vuxna människor som bör ta lite ansvar men fokuserar man på att inte komma någonstans i livet. Fokuserar på att leva på soc bara för att man inte vill jobba för att kunna supa hela tiden oså så är det tyvärr så att vi inte är lika varandra.
Samma sak gäller de ifall jag skulle hitta en pojkvän.. jag vill inte att han dricker hela tiden, jag vill inte att han inte försöker ha ett ordnat liv med jobb, bostad, ekonomi osv. Det är viktigt för att kunna bygga en familj ihop. Ansvaret kan liksom inte bara ligga på mig.

Men hur som helst är det dags för mig att sova lite ifall det går. Huvudet spränger, lungorna sprakar typ och jag är allmänt less på allt. Ska upp och ringa skolan och läkarna för att få en dubbelcheck på allt och se ifall dom har något annat än alvedon för huvudvärken för varken 500 mg, 1000mg eller 665mg hjälper överhuvudtaget så jag vet inte va ja ska göra längre..

  • Postad i: Deep shit

Gillar

Kommentarer

Alwinsmamma
Alwinsmamma,
krya på dig gumman, hoppas verkligen dem får bukt på det hela. Kan bara tänka mig hur jobbigt du har det❤️
nouw.com/alwinsmamma