Jag vill bara ha ett vanligt liv igen.

Postad i: Deep shit, Vardag.

Jag vet att allting äter upp mig.. Ångest, depressioner, ledgångsreumatism, lungfibros, alla sjukhusbesök, all press för utbildning, all press för att vara en någorlunda bra mamma, all press för att va en bra vän/flickvän/människa överlag.
Allt har sin press även om folk säger ”du kan vara lugn, du kan andas, du är bra, du fixar allt.”
Jag får höra ofta att jag är stark, att jag klarar vad jag vill bara jag försöker men jag orkar inte.
Jag är inte stark någonstans längre. Varje dag påminns jag ständigt av att jag blivit misshandlad som barn, drack alkohol som barn, var en riktig dumjävel mot folk och framförallt min älskade mamma, jag skolkade, jag hoppade av skolan, blev misshandlad av pojkvän, fött barn osv.. samtidigt som allt det rullar i mitt huvud i detaljer så blir jag påmind varje dag, varje minut utav att jag dessutom inte har hälsan på min sida..
min ledgångsreumatism ÄTER UPP mig, smärtan som känns som varma knivar i varje jäkla led i kroppen + att smärtan självklart bränner ut i resten utav skelettet.. utöver de så har jag kronisk (alltså KONSTANT) smärta i mina lungor och måste äta mediciner + gå på dropp för att hålla dom i schack och jag HATAR SJUKHUS, NÅLAR, BLOD, ALLT SÅNT! + jag har allergier mot ALLT inprincip.. Hundar, damm, mögel, pollen (blommor, träd, buskar, gräs osv), frukter, grönsaker, nötter M.M..
Som ni kanske vet eller inte vet så är lungfibros, reumatism också sjukdomar som gör en trött (i en kontrollerande form, man lär sig), hängig, deppig, orkeslös och svag för självklart så ska du inte kunna lyfta saker, skruva saker osv ifall du inte tränar. Men åter till träning. Träning är extremt viktigt för en reumatiker.. vet ni varför? Jo för lederna vrider sig, kan förflytta sig och bli stela (de ser hemskt ut ifall någon förvärker) men vad har de sina käppar i hjulet för mig? Jo att jag har en ganska så illa lungfibros som gör mig trött, orkeslös, andfådd osv.
Utöver de har jag en förjävla högpuls. Med en vilopuls en bit över 100 så är jag inprincip aldrig utvilat heller.
Sen för att hoppa över mina sjukdomar en stund så är jag MAMMA på HELTID, ENSAM!
Jag har en pojkvän, jag har fina vänner och jag har min underbara mamma. Jag VET att dom ställer upp om de är något men jag vill inte vara så beroende utav hjälp, stöd och avlastning för att min kropp ibland blir SLUTKÖRD. Inte less utan SLUTKÖRD.
Ibland vill jag bara kasta in handduken men varför skulle jag göra det? Jag är inte självmordsbenägen och jag VET att jag en dag kommer dö, jag plågar mig igenom livet som jag förövrigt inte tror är så länge till (med tanke på hur de ibland känns i min kropp. Jag kan ha fel menmen de är jag och folk lär få märka..)
Detta gör jag för min dotter, för att jag älskar henne, för att hon just nu i sin unga ålder behöver mig...
Jag pluggar ihjäl mig, jag jobbar, jag försöker vara alla till lags va de gäller papper och känslor, jag försöker hitta nytt jobb för att hålla ekonomin uppe, jag har fått lägenhet och jag ska orka att någonstans mitt i allt orka ta mitt körkort för att underlätta för mig och framförallt för min tös.
Helt ärligt har jag inte lust med ett skit för allt känns extremt onödigt men ingenting utav detta märks på mig, ingenting går ut över någon förutom möjligtvis min mamma, hon är den enda som förstår mig när det rinner över i bägaren och vi kan ibland bli riktigt osams men vi vet att vi älskar varandra och vi säger alltid förlåt och kramas efter en stund.
Ibland avundas jag alla som endast har lite huvudvärk ibland eller som tycker att hela världen går under utav en förkylning eller lite mensvärk. Jag har förövrigt förkylningar, huvudvärk, mensvärk osv precis som ni men för att ännu en gång vara värst så har jag jäklar i mig nå form utav kroniska värkar i magen som gör att jag tuppar utav eller är påväg att tuppa utav, till o från nästan varje dag + mensvärken som jag kräks av, får cp ont utav osv.
Jag vet att mitt liv blir värre utav nikotin, alkohol, kyla osv och jag är alltid osäker som en bäver om jag tar en öl för med mina mediciner så vet jag heller inte hur jag reagerar.. jag snusar också tyvärr typ 1 dosa om dagen.. vet att de är jätte dåligt, har försökt sluta men varje gång ja gör de så äre något i mitt liv som får mig att känna ”Fuck it.”
JAG VET att det finns många människor därute som har det extremt mycket VÄRRE än mig men jag vet också att det finns människor som fortfarande gnäller över skoskav..
Jag är jävla less på att höra att jag är stark, ja har fightas mycket osv så jag klarar allt.
Jag vill inte behöva vara ”stark” varje dag, jag vill inte att när jag dör så äre ”hon krigade mot sjukdomar och psykisk ohälsa” istället för att kriga för någonting jag själv vill men ingen funderar någonsin på vad jag egentligen VILL utan bara vad jag MÅSTE. Jag kanske vill till USA, kanske vill bli modell/skådis/musiker, kanske vill bergsklättra, råna en bank eller sikta mitt mål i livet så långt att alla vet vem jag är, oavsett vilket land dom bor i!
Ingen bryr sig för JAG MÅSTE tänka på min hälsa, mitt psyke. Jag kan aldrig någonsin sjunga med trasiga lungor, jag kan aldrig bli modell med vridna leder, jag kan inte bergsklättra när kroppen inte orkar, jag kan inte resa utomlands utan mediciner, intyg för medicinerna, intyg för sjukdomar och hur vet jag hur min allergi och hur sjukvården är dit jag vill åka ifall något händer? Hur kan jag göra spontana underbara saker?
Sen min ångest, depression osv. Ibland kan jag inte gå på stan, på restaurang, på bio, på affären, på parkeringen, på balkongen eller någonting.
Vem frågar ifall man vill göra något när man inte klarar en del saker i nyktert tillstånd för vissa dagar är allt FÖR MYCKET.
Jag vill ha styrkan, modet och orken att kämpa och bli fri allt detta. Jag kommer inte ge upp, jag är en envisen liten räka och har ett mål att få vara min dotter och förhoppningsvis i framtiden, kanske när min generation dött ut och nya kommit så finns läkemedel som tar bort dessa sjukdomar. Jag vill hoppas, jag tro, jag vill kämpa men ibland vill jag också bara få va bra ett tag.

Gillar

Kommentarer

Tasteofmela
Tasteofmela,
så känner jag med med min reuma. känns som om man måst kämpa för att leva ett normalt liv med att prestera på många saker för att känna att man exiterar.
nouw.com/tasteofmela
MikkizLilja
MikkizLilja,
Usch, ja precis. vissa dagar orkar man inte ens jobba för kroppen går sönder men man måste😩
nouw.com/mikkizlilja
Johanna Eriksson
,
Under tiden vi umgicks så tyckte jag att du var en väldigt bra kompis och jag saknar dig verkligen❤️