Jag orkar inte vara stark längre.

Postad i: Deep shit

Faktiskt är jag trött på att höra ”du är stark, du fixar det här.” Min depression, min ångest känner inte alls att jag har någon balans vissa dagar. Vissa dagar spårar allting ur i huvudet och de enda jag känner är tomt. Det känns som att jag vandrar här i livet i ett tomt skal och de enda fina som existerar är dom få, få fasta punkter jag har här i livet.
Förra året jobbade jag så mycket att jag aldrig hann att tänka ordentligt på vad som hänt och vad som hänt utöver i mitt liv. Jag jobbade så mycket att min kropp sa ifrån och min chef lät mig vara hemma några dagar för att jag kräktes så mycket utav panikångest. Detta är nu extremt mycket bättre och jag har absolut hittat en balans mellan jobb, plugg och barn som får livet att fungera bra.

Jag är dock trött på att för de mesta alltid höra att jag är stark. Jag vet de. Helt ärligt.
När dom flesta räknade hur många Pokémon kort dom hade och hur bra dom är på dunken så oroade jag mig för ifall min mamma levde när jag kom hem från skolan, ifall man skulle få stryk när man kom hem eller ifall man hade den sista lilla hopp att önska att alkoholen slagit ut personen såpass att man vågade leva som ett barn. Skulle jag klara av att gå till skolan eller skulle mina lärare skicka hem mig för att dom trodde att jag var sjuk eller skulle dom känna min spritlukt igenom tuggummina jag desperat tryckt i mig påväg till skolan i ett strongt försök att inte trilla omkull i skogen påväg fram..

Jag tappade min barndom.. många tror inte att ifall man varit med om misshandeln sedan 5 årsålder fram till 14 år.. att man ska bry sig när man blir pucklad av nästa person för vad är värre än att bli slagen utav en familjemedlem?

Jag har hört många gånger att jag ljuger.. Det är helt otroligt hur mycket en människa kan råka ut för. SJÄLVKLART LJUGER JAG....
Jag vet vad jag varit med om och jag vet också att det är mycket. Mitt psyke känner att det är för mycket..
jag ler när jag pratar om de, jag kan skratta och tycka att människor är stark som går igenom liknande saker. Skulle aldrig i mitt liv se ner på någon med rejält trasig barndom eller trasiga relationer på ett psykotiskt vis oavsett om vi snackar flickor eller pojkar. Ingen förtjänar de..

Jag vet att jag :
- testat på barnmisshandel och kvinnomisshandel från ca 2000 fram till 2009.
- tvingades flytta 2010 och ändra allt med mig själv. Egentligen en rejäl räddning men mådde värdelöst då.
- fick reumatiskt 2010
- rättegång 2014 efter 1,5 års kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot.
- fick barn 2016
- mina lungor gick sönder o de reumatiska blev värre 2016.
- 2017 cellgifter och ivf operation (plocka ut ägg)
- 2017 grovmisshandel, olaga hot.
- 2017 kvinnohem + skydd fram till rättegång.
- 2018 rättegång.
- 2018 bakslag i medicinering.. lungor värre.

Jag kan ibland få känna att jag behöver vila. Mitt hjärta, min hjärna, min själ. Jag vill bara få vila.
Jag är ständigt på vakt. Hur ska jag våga lita på någon? Vad säger mig att nästa partner inte ska skada mig? (Tolka inte detta fel, min nuvarande partner sku INTE röra en fluga. Över min döda kropp.)
Men rädslan finns där kring ALLA killar oavsett. Killar är ju de som förstört min uppväxt, mina tillitsproblem, mina tonår, mitt hjärta, min själ, min hjärna.. De är ju dom.. Dom som vill ont.

Jag har vänner, pojkvän, släkt, allt.. Jag litar inte på någon längre. Jag försöker men det är svårt.
Jag har möten på kvinnojouren, jag får gå igenom rätt och fel, diskutera tillit, får gräva i alla fel och allt bra, de hjälper absolut men egentligen vågar jag inte känna känslor. Jag vågar egentligen inte kasta ut mitt hjärta någonstans men jag vet inte.. Jag tycker ju om någon, jag älskar ju någon. Även om jag är värdelös på att visa de och värdelös på att göra saker då jag är extremt rädd för att bli dålig överallt och tappa kontroll över mitt mående så vill jag inget annat än att bli ”vanlig” igen. Jag vet att jag inte är som förut, jag skyller egentligen ingenting på mig själv för vem som helst hade nog blivit sönderfuckad efter det där..
Något som är värre än en örfil, en knytnäve, att någon säger hora, jag ska döda dig eller slår dig med ett aluminiumträ är att bli spottad på. Man tror inte de men när någon lägger en spottloska i ansiktet på en så tar de priset. De pissar på hela ens personlighet, allt.. Jag skulle inte ens spotta på min värsta fiende. Så jävla äckligt och kränkande.. usch fyfan. Värsta jag varit med om..

Nätter jag inte kan sova så tänker jag självklart för mycket, jag försöker beta av för att må bättre själv men jag kommer inte speciellt långt i mina tankebanor.. faktiskt.. Hur repar man sig?
Jag vill tacka alla för hur underbara ni är och stödet jag får och fått.. Jag vill bara slippa behöva vara stark ett tag.. Men jag antar att det är mitt liv.

Jag är extremt glad att jag har min dotter, vi står varandra sjukt nära och jag älskar verkligen henne. Skulle göra allt för henne. Hon är den bästa <3

  • Postad i: Deep shit

Gillar

Kommentarer