Ingen vet att de jag bär, svider som när kniven skär.

Postad i: Deep shit

Jag är inne i en ganska jobbig period, dels har jag alltid haft vinterdepression, inte så kraftig men sådär så jag verkligen behöver all glädje jag kan få för att inte dala ner liksom. Nu är perioden påväg och bli bättre i takt men vädret o allting men jag har ju tappat väldigt mycket vikt (dels efter förlossningen men..) 10 kg, de gör otroligt mycket på mig som redan är smal och kämpat hela livet med o gå upp i vikt. Att vara 173 cm lång och väga 40 kg är inte så rockigt. Mitt mål har alltid legat på 65 kg men jag tar mig inte dit, inte ens när jag varit höggravid då jag som mest gått från 45kg till 50 kg och sedan ner till 43 men denna gång gick jag ner till 42 kg dagen efter förlossning och sedan fortsatt ner 2 kg till. De är ett stressmoment för mig eftersom jag alltid krigat och varit arg på min vikt så jag vill gå upp i vikt. Folk tjatar hela tiden om hur smal man är som om man inte vet det själv... Det gör att jag har massa tider hos dietist och hos vårdcentralen just nu för alla försöker se om är något speciellt som gör att jag inte går ner i vikt. Jag är inte gluten, inte laktos, inte mjölkproteinallergi, inte fel med sköldkörteln m.m jag vet att min ämnesomsättning är hög men frågan är ju hur hög?

Dessutom har jag hamnat i en liten svacka med mycket mardrömmar och throwbacks. Detta är någonting jag ringt för o ta upp igen för de är mycket som kommer tillbaka, mycket som inte spelade så stor roll förut men nu gör så otroligt mycket. Dessutom har jag problem med sömnen somnar runt 02, vaknar vid 03-04 av dottern o ligger vaken till 05-06 och sen går vi upp vid 7. Det är som alltid mig hon kommer till så de är alltid min sömn som rubbas. Sonen sover hela nätterna så pojkarna klarar ju sig. De är bara jag och hon. Även om jag lägger mig tidigt när hon somnar så vaknar jag vid 00-01 o ligger vaken några timmar. Sömnen är så rubbad nu.

Så lite av vad som dyker upp här är min kamp om att gå upp i vikt, finna mig själv liksom och få lugn och ro i de saker som inte blivit uppklarade. De sägs att trauma påverkar livet, de gör det och de jobbigaste är människor som sätter pressen, du kan, du ska , du måste. Jag vet vad som är bäst för dig.

Jag hatar det. Jag har haft en dålig uppväxt, dåliga pojkvänner, dåliga förutsättningar överlag. Jag vet att jag anses som ”konstig” ibland men folk blickar ju också skumt på psykisk ohälsa m.m som saker faktiskt kan dras med. Jag mår ibland illa runt folk, dels om jag har ont i lungorna men också för att jag vissa dagar känner mig så himla konstig.
Jag är mer osäker vissa dagar men har man levt länge under dåliga situationer så påverkar de. Jag accepterar de men jag får ångest av att må illa (jag är rädd för o spy haha!) och då undviker jag situationer jag mår illa på. Förstår ni? Ja ni tror kanske att ni förstår men jag är dömd, även på hemmaplan. Jag kan känna de, även av mina närstående hur dom liksom suckar och inte alls förstår att jag ibland mår dåligt eller att min ork är slut ibland. Alla människor känner de ibland men pressen är alltid 790 på mig och även om jag gör saker så får man höra att jag inte gör något alls, att inget är tillräckligt osv. Ni förstår? En ond cirkel jag börjat tröttna på.

Ensam är stark och jag har förstått det.

  • Postad i: Deep shit

Gillar

Kommentarer