Hur de känns? Ensamstående.

Postad i: Vardag., Mammas älskling, Deep shit

Detta är ett inlägg som mammor och pappor ofta är rädda för att lägga ut. Dom tror ofta att ifall dom verkar felfri och helt underbara så kommer ingen bry sig men säger dom att dom är trött en dag så försvinner barnet/barnen. Jag förstår oron, samhället är ibland helt galet och rädslor för saker har vi alla.

Jag är ung, jag är en ensamstående mamma på HELTID och jag har gått igenom procedur med psykologer, socialen, kvinnojour, polisen, rättsystem och tingsrätt. Inte för att jag är en ensamstående mamma men för att jag är en ung, ensamstående och så kallat ”våldshotad” mamma.

Alla vet att föräldrarollen, speciellt som ensam inte är lätt. Alla vet att man bär alla jäkla ansvar! De är utbildning, jobb, räkningar, bostad, försäkringar, uppfostran. Samtidigt som man ska vara den där jäkligt dumma kärringen som lägger barnet i säng långt innan den själv vill, nekar godis en del gånger den vill ha det och helt ärligt bara vara en riktig ”nej nej nej!” Satkäring som går alla barn på nerverna så ska man också vara en bästa vän, en trygghet, en familj. En familj bestående av en mamma eller en pappa och ett eller flera barn..

Det som faktiskt är riktigt jobbigt med att ha barn är att titta på sitt barn och se den andra föräldern i sitt barn.. Inte för att man nödvändigtvis hatar den eller sådär utan för att barnet kanske inte har den i sitt liv.

Min pappa, min älskade pappa. Jag älskar honom precis som jag älskar min mamma MEN jag har inte haft mycket tid med honom. Nu kanske han läser det här och så kan de vara men..
När jag var liten så var jag väldigt fäst vid min mamma och jag åkte till pappa ibland varannan helg och ibland var tredje helg, tillslut bara på loven. Jag har alltid velat ha min pappas uppmärksamhet på något vis. Typ för att jag inte haft min barndom med honom direkt. Samtidigt som jag gillade att vara hos pappa så längtade jag så mycket hem till mamma att jag kunde gråta mig till sömns om nätterna. Detta är självklart vanligt med barn och det är absolut inte så att min pappa varit dum eller någonting för det har han inte. Han har alltid ställt upp om det varit något och vi har haft riktigt kul.

Jag antar att de jag vill få fram är att det verkligen är skit jobbigt att se sitt barn och känna ”Den kommer sakna sin pappa lika mycket som jag gjorde.” Samtidigt som man känner en form utav hat över situationen som blivit så känner man också att man inte vill nå hellre än att sitt barn ska ha två föräldrar, sina föräldrar..

Jag har en grabb, en särbo (dock relation sedan nyligen men känt varandra länge), en väldigt fin grabb. Han har ställt upp sen dagen hon föddes oavsett vad de varit. Han har dessutom gått upp med henne på natten/morgonen, bytt blöja, badat henne, fixat frukost/lunch/middag/kvällsmat, kört henne ifall hon behövt vara någonstans och han är jätte noga med hur hon mår, hur de går på dagis och hur de går hos hennes läkare. Hon har verkligen en stor anknytning till honom och han är mogen, jobbar och är lugn i sig själv vilket jag dessutom tror gör att hon känner sig trygg (alltså själva lugnet.)
Samtidigt som allt är perfekt egentligen så är det så mycket trasigt. Jag vet vad socialen har sagt, jag vet vad poliser och kvinnojourer har sagt. Det är inte så att jag tvekar på deras ord direkt men ibland känns de som att myndigheter sitter där, tjänar sina pengar och säger ”jo jag förstår vad du går igenom. Du bör hålla dom ifrån varandra.” Utan att dom egentligen har någon som helst aning om vem tusan vi är för vi är ju ändå bara 1 av 1000 fall i Sverige där de krånglar mellan mamma och fader.

Ibland blir jag också så jäkla arg.. vi har varandra på snapchat, enda stället typ för att vi ska kunna kommunicera om ifall de händer något, hur hon mår osv men dagar går, från början till slut, dagar blir till veckor och veckor blir till månader. När ska han fråga hur hon mår, om allt går bra, vad hennes dagis säger, vad hennes läkare säger, ifall hon tycker om nå speciellt, ifall hon behöver något..?
Dom träffar visserligen inte varandra för fem öre och har inte gjort sedan februari nu och sedan var det 1 år innan dess dom träffades MEN jag kan inte rå för att ibland känna den äckliga tanken som slår mig när jag går in på min telefon och ser någonting - DU KAN VÄL ÅTMINSTONE FRÅGA HUR HON MÅR...
Så svårt är det faktiskt inte att visa att man bryr sig.. Jag lider egentligen inte av att slippa skriva, slippa prata osv för vi börjar alltid tjafsa men min dotter.. MIN dotter på 2 år har ingen aning om situationen och man kan offra att fråga lite hur hon mår osv för att försöka bygga en relation på något vis istället för att fortsätta vara en främling..

Jag vet att det finns många mammor och pappor, pappor får vi absolut inte glömma! Som sitter i min situation eller i värre situationer än vad jag gör som bara fortsätter kämpa för att hålla uppe sitt barns kontakt med den andra biologiska föräldern.. Det är starkt, de krävs ork och tålamod. Jag behöver inte de. Det gynnar inte mig med kontakt som myndigheter säger och jag antar att dom har rätt.

Gillar

Kommentarer