Gästbloggaren Josephine

Hejsan. Mitt namn är Josephine och det är jag som
gästbloggar hos Michaela.

Jag är en tjej som är född och uppvuxen i Timrå i
Västernorrland. Här har jag bott hela mitt liv, tillsammans med mina föräldrar
och en yngre syster.

Jag flyttade hemifrån januari 2015 och trivs väldigt bra med
det. Jag älskar ensamheten, att vara för mig själv, gör det jag själv tycker om
och inte bli störd av någon annan.

Jag fick diagnosen Aspergers Syndrom efter en snabb
utredning sommaren innan jag skulle börja högstadiet. Jag visste inte vad
Asperger var för något. Jag ville inte ha en diagnos, utan ville vara som alla
andra. Jag var mycket ensam, hade få vänner och svårt för kontakt med
jämnåriga. Jag brukade mest sitta för mig själv i korridoren på skolan och
stirra in i väggen.


Asperger i stora drag för mig är: Svårt med tidsuppfattning,
gillar inte förändring, svårt att förstå känslor och kunna sätta ord på
känslor, tar in alla intryck med syn och hörsel samtidigt, svårt att prata med
folk jag inte känner, gillar inte att folk tar i mig. Jag har svårt att umgås
med jämnåriga och har lättare att umgås med barn, djur, äldre personer och då
särskilt kvinnor/damer/tanter. Det är för att jag inte vet vad jag ska säga
till en jämnårig, jag vet inte hur jag ska vara eller vad jag ska ta mig för.
Allt detta är jättesvårt för mig och gör att jag blir trött och slut. Jag har
också svårt att titta folk i ögonen när jag pratar med dem, vilket jag helst
låter bli med. Om du ska prata med mig, så får du ta in att jag inte tittar på dig
när du pratar med mig och det är för att jag lättare tar in vad du säger om jag
slipper ha ögonkontakt. Vill man mig något viktigt och jag är trött, då kanske
det inte fungerar för mig att ta in vad du säger, det är då lättare att du skriver
ner vad du tänkt säga eller säga det vid ett annat tillfälle, då jag har ork
att kunna lyssna och ta in det du vill säga.

Jag brukar gå på olika konserter och evenemang sådär ibland.
Även om jag blir så trött och slut att jag måste vila en hel dag efteråt, så är
det någonstans värt det för mig.


Det som jag är stolt över är att jag skrivit en bok om min
diagnos helt själv i flera år. Jag är verkligen stolt att jag kunnat skriva och
berätta utifrån mig själv, med viss hjälp av en tjej jag inte känner. Hon skrev
till mig på min blogg och lovade att hjälpa mig, vilket hon gjorde. Hon
korrekturläste och hjälpte mig med den biten, annars är allt jag skrivit utifrån
mig själv och mina erfarenheter kring diagnosen. Du hittar boken här.

https://www.solentro.se/publish/dahlqvist-josephine/jag-ar-inte-sjuk-jag-har--aspergers-syndrom

Jag älskar också hundar väldigt mycket, men kan inte ha egen
eftersom jag är allergisk mot allt vad pälsdjur heter. Jag hade en hund förut i
sedan i 6 dygn, men det gick ju inte på grund av allergin. Jag brukade mycket
förr promenera med hundar jag kände. Den ena jag brukade gå ut med fick somna
in. Den andra bor nu långt ifrån mig, så det blir inte att träffa den längre,
vilket jag absolut skulle vilja och behöva.

Jag säljer 15 av mina egna fotografier från resor och natur
hos printler. Du hittar dessa här. https://printler.com/sv/print-shop/3918-josephine-dahlqvist

Photoshop är också någonting jag älskar att hålla på med och
där är jag självlärd. Hade provat på det en gång då jag gjorde praktik på
mediaprogrammet inom särskolan år 2003. Just där och då fastnade jag inte för
programmet, eftersom jag inte förstod någonting. Det blev därefter att jag fick
en lättare version av programmet hemma och började lära mig själv. Efter en tid
blev det att uppdatera sig till en kraftfullare version och sedan var jag fast.
Photoshop är en del av mitt liv.

Ett stort intresse jag har är ett fotografera, men jag
gillar också att skriva, läsa böcker man kan hålla i handen, lyssna på musik,
se på film och chilla.

Många Aspergare gillar inte att resa, det blir för många
intryck samtidigt. De skulle bara klara av att åka från flygplatsen till
hotellet och sedan ingenting mer. Sådan är inte jag och det är jag glad för.
När jag är ute och reser, så är det med mina föräldrar. De tar hänsyn till min
diagnos och jag får den vilan jag så väl behöver efter alla intryck jag tar in,
eftersom det gör mig trött och slut på ett helt annat vis än någon som man i
vardagligt tala kallar ”normal”. Jag tycker om resa och komma till en stad
eller land där ingen känner mig, där kan jag vara mig själv fullt ut och inte
behöva tänka så mycket eller bete mig på ett visst vis.

Min diagnos ser jag inte som en sjukdom, för den smittar
inte. Jag brukar säga till folk som inte förstår, ” jag är inte sjuk” eller
”jag har ingen sjukdom”. Enligt mig är en sjukdom feber eller förkylning. Jag
kallar det jag har för funktionsnedsättning och ingen sjukdom eller handikapp.

Jag har svårt för att kunna se saker i bilder i min hjärna.
Pratar du om någon person, så kan jag veta vem det är ändå, utan att se en bild
på personen i min hjärna. Jag har svårt att kunna se personen framför mig. Jag
kanske inte alltid ser om du har färgat håret eller bytt gardiner i din
lägenhet. Sådana små detaljer är något jag inte alltid tänker på. Jag har ändå
ett gott bildminne, även om jag inte förstår den text jag läst eller i skolan
förstod vad det var jag läste i en text, så kunde jag ändå memorera det jag
läste i text genom att jag har ett gott bildminne.

Jag har lättare på alla plan att uttrycka mig i skrift, även
fast jag inte har något problem med språket och kan tala felfritt.

Jag gillar rutiner, att jag vet vad som ska hända och inte
att man kommer fem minuter innan och ändrar. Då vet jag inte vad jag ska göra
istället, det blir kaos, konsekvensen blir då att jag inte gör någonting alls
istället. Överraskningar är inte på något vis min grej, jag blir bara stressad
och obekväm.
Asperger kallas för den osynliga diagnosen, eftersom det
inte syns utanpå att man har en diagnos. Men med det sagt, så orkar man inte
lika mycket som en person inte har en diagnos och man som i mitt fall bli
bemött med att man är lat, för bekväm för att kunna göra saker och ting själv
eller ”Du vill bara ha någon som sitter med dig när du skriver” om jag behöver
välja ut den viktigaste faktan ur en text.

Jag har också väldigt svårt att säga nej och gör väldigt
ofta saker som är till glädje för andra. Jag får ibland ta konsekvenserna av
att jag blir trött, slut och inte orkar göra det jag annars själv hellre skulle
velat göra istället. Jag satt en gång och gjorde en hel bloggdesign till en
kompis blogg, där kunde jag inte säga nej. Jag kan ingenting om HTML och koder
på så vis, så jag fick sätta mig ner och läsa på hur jag skulle gå till väga.
Det tog upp en stor del av mitt liv faktiskt och där sade jag inte nej, med
förklaringen till mig själv att personen skulle bli ledsen om jag sade ifrån
och inte ville hjälpa till. Vet jag inte hur jag går till väga, så läser jag
hellre på och hjälper till, även om det gör att jag själv får lida på grund av
utmattning för egen del.
Hoppas du får en bra uppfattning om mig och vill spana in
min blogg, för att följa mig och min reda i livet. Jag bloggar om saker som
dyker upp i huvudet, ger filmrecensioner, bokrecensioner, skriver om min
diagnos, visar saker jag gjort i Photoshop. Det kommer minst ett inlägg om
dagen, om det inte är något särskilt som hänt.


Jag jobbar 2 halvdagar i veckan på kommunhuset med att torka
av kopiatorerna i hela huset, skriva in i en tabell på datorn vad vi hämtat för
saker från en butik som drivs av folk som har olika funktionsvariationer, jag
brukar skriva in kort vilken färg varan har, hur om det är mönster på och vad den
kostar. Hjälper även till att slänga skräp till återvinning osv. Inte så
mycket, men det duger för jag orkar inte mer.

Annars tränar jag med Korpen 2 gånger i veckan. Både
medelgympa och vattengympa, vilket jag gjort i flera år och trivs väldigt bra
med det måste jag säga.

Min blogg är mynameisjossan.se Glöm inte att prenumerera, så
att du inte missar något av det jag lägger ut i bloggen. Ge gärna en kommentar
eller två är du snäll, då skulle jag bli glad.

Kram Josephine

Gillar