Extremt less nu.

Postad i: Vardag.

Det har varit tyst på min blogg några dagar, jag ber om ursäkt för det. Jag ska försöka fatta mig kort om vad som hänt och varför jag inte skrivit.
I fredags åkte jag och pojkvännen in till förlossningen medan mamma tog leah hos oss.
Jag tänkte ”jag får en bricanyl i röven och sen hem igen.” Lite rätt hade jag. En bricanyl, min 17de bricanyl spruta i skinkan fick jag men fick höra att jag hade börjat öppna mig och nu skulle stanna kvar på förlossningen. Dom stoppade värkar fast dom sa för 7 sprutor sedan att nu räcker det!

Fick meddela min mor om att vi fick vara kvar för observation över natten och min mor beslutade då att Léah skulle med hem till dom så länge.
Sedan säger läkaren på lördagen (jag trodde vi skulle få åka hem) ”ja men vi måste nog skicka dig till ett annat sjukhus, 12 mil härifrån. Ja kommer tillbaka snart.” Varav jag fick panik.
Vill vara på vårt sjukhus, jag vill ha mina läkare, jag känner inte till de stället, vad händer med Leah? Hur ska jag lösa allting?!

Läkaren kommer tillbaka efter 30 min och säger ”nä det är för stor risk för dig och för bebisen att skicka er så ni får stanna. Du födde på 20 minuter sist och då fungerar inte 2 timmars resa.”
Jag känner mig genast lugn igen. Jag andas ut och skriver till min mor att ”de var ingenting, dom får inte skicka oss!”

Helt plötsligt 10 min senare kommer dom in med min 18de spruta bricanyl och säger ”du får den här sprutan så kanske de är lugnt med värkar till ni kommer fram. Vi flyttar er till annat sjukhus.”

Jag och pojkvännen ifrågasätter hur dom kan skicka iväg oss om de är en risk och varför vi stoppar värkar hela tiden när dom sagt att vi ska få föda..
vi får till svar att vi är i vecka 34 men någon minut innan ambulansen kommer in (vi hann inte packa ens) så säger läkaren att vi är i vecka 36 och sprutorna är helt onödiga.

Ambulansen rullar iväg, pojkvännen sitter med chauffören och jag ligger i bak fastspänd på alla möjliga vis och en ambulanspersonal sitter breve mig. Han var fruktansvärt härlig, kommer tydligen ifrån falköping precis som jag. Vad är oddsen för det sådär 120 mil ifrån hemkommunen? Tufft.

När vi kom fram sattes ett ctg och allt såg bra ut. Vi fick ett rum och dom brydde sig inte alls om oss första dygnet. Vi var fria där. Fick morfin på kvällarna annars så kikade en överläkare mellan benen på söndagen och sa ”du är inte öppen dom har ljugit” och ja ba what? Direkt efter överläkaren så kikade en barnmorska som dessutom stod breve överläkaren och sa ”ja svär på min själ att hon är öppen 4 cm.”
Dom blev lite osams om vem som hade rätt men lämnade rummet utan att säga något åt oss.

Igår (måndag) så kikade en annan läkare igen och sa att jag var inte öppen. Jag verkar alltså stänga min såkallade fiffi lite när jag känner för de? Hmm.
Vi blev skickade 2 timmar tillbaka hem i en taxi fast jag riskerar att föda fort. Jag var så arg, jag var så less och ja fick så ont. Alla dagarna hade varit kaos. Dom ändrade vilken vecka vi är i 3 gånger. V34, 35 och 36 vi fattade ingenting. Dessutom var dom griniga och sura emot pojkvännen. Man kan räkna dom trevliga på en hand. Luktade svin vidrigt i avloppen m.m. Jag var vansinnig.

Vi ringde vårt sjukhus och fick en ny bedömning idag. Dom berättade att jag är i vecka 34+4 tror jag så snart 35 fulla veckor. Att jag var öppen 4 cm och att jag inte behövdes skickas något mer för jag vägrar!

Nu ligger jag här i sängen, har sammandragningar som vanligt som jag försöker klocka, de gör ont som fan men vet inte om dom bara jävlas längre. Ska ja öppna mig mer eller ska jag inte? Ingen vet och jag börjar bli väldigt less på att känna utav de här. Det har bråkat sedan vecka 20, haft sängläge sedan dess och har klarat mig snart 15 veckor med de. Jag förtjänar helt klart något gott haha!
Jag klättrar på väggar för jag är så uttråkad och har ont överallt, pojkvännen håller nog på att bli tokig av att gå hemma 24/7 och sedan måste han dessutom göra allting. Otur!

Blir nog bra när bebisen kommit ut och våra liv kan få bli lite stabila igen. Dessutom slippa påverka andras liv också så mycket. Jätte fina människor runt oss absolut, speciellt min mamma som nu har inprincip heltid med min dotter. Vilken fantastisk mormor <3

(Bild på sjukhuset jag inte alls trivdes med)

  • Postad i: Vardag.

Gillar

Kommentarer