En månad kvar. Rättegång.

Postad i: Vardag.

Mitt i natten är klockan, alltså 03.08 just i detta nu.
Jag sitter och kikar lite på Beck och väntar på att lillan ska somna om.

Det är mindre än en månad kvar till rättegången ska vara. Det kryper i hela kroppen. Känns så skumt.. känns för jävligt.
Jag vet att jag från början vägrade göra anmälan för jag varken orkade eller visste rätt eller fel kring det. Jag skrev av mig istället. Tillslut kändes det som att jag inte hade något val förutom att göra anmälan. När jag satt på kvinnohemmet med smärtor i kroppen, blev påkastad alvedon och satt inspärrad med nerdragna fönster, två tv apparater, lite leksaker, 2 sängar så kändes det som livet typ passerade.. jag känner fortfarande dom känslorna.. varför var jag inlåst, varför är jag fortfarande det ibland medan personen kan gå fritt och göra som den vill.

Jag är inte så ond människa, klart jag kan göra fel m.m men jag kan inte önska någon död, att åka på rejält med stryk eller fängelse. Jag har försökt att vända o vrida i mitt huvud typ ”tänk om han fick de jag fick.” Men samtidigt så kan jag inte. Jag tycker nästan mer synd om honom än mig själv.

Jag är trasig, min dotter är trasig men han måste ju vara mer trasig egentligen som kunnat göra en sådan sak på det sättet som gjordes.

Jag står på mig. Jag vet att han gjorde fel, jag vet vilka smärtor jag hade fysiskt och vilka snärtor jag fortfarande har psykiskt.. men jag har så himla svårt att känna ”hat.” Förut kunde jag det, kunde hata folk så mycket men sen jag blev dödförklarad en vända i december 2016 så har jag verkligen haft svårt för de här med sjuka människor, folk som mår psykiskt dåligt eller att hata folk. Jag vill ge dom nya chanser för att man aldrig vet när dom är borta. Tragiskt men ja. Dock menar ja inte att det är fel på sjuka människor eller folk med psykiskt ohälsa för jag träffar båda men jag menar att jag har svårt att låta dom vara ifred. Jag vill ge dom alla en kram och visa att dom kommer klara sig. Jag överlevde, jag klara mig även om min resa är svår och förblir svår i många år framåt så kommer andra fixa sina resor också!

Vet inte ens varför jag skriver det här.. försöker nog bara lätta på mina tankar just nu och typ lätta min krypande ångest som utlöser ilska, frustration, ångest, ledsamhet, styrka men också svaghet.

Det var nog bara det jag ville säga, bara det.

  • Postad i: Vardag.

Gillar

Kommentarer