Döm inte hunden efter håren! GÄSTBLOGG

Postad i: Deep shit, Åsikter

- Detta är ett gästblogg-inlägg ala Blondina.

Jag skäms inte längre för detta så därför kommer jag nu själv och berättar för ER istället. Ni har garanterat hört skvaller om detta eller hört förvridna sanningar om vad som har hänt som kanske har fått er att dra er undan men inget ni kunde fråga mig personligen. Nej, nej att dömma andra människor är så MYCKET lättare. Att skvallra och snacka skit är enklaste vägen att gå. Det är så jobbigt att lyssna på sanningen, att snacka om människor, skvallra, dömma och se ner är mer bekvämt. Ni växer ju utan folks uppmärksamhet då ni kommer med skvaller.

Kom nu ihåg att JAG har släppt detta och bearbetar allt än idag men mår inte dåligt utav de, jag kan inte ångra någonting för detta har gjort mig till den jag är. Starkare, mer försiktig och mer rationell. Men visst, de jag har sårat mest; Sandra min bästa vän och @rednalyn och DET skäms jag över som fan. Men vi är vänner sams de har förlåtit mig

Det blev så fel, så jävla fel. Men jag kan inte fortsätta straffa mig själv längre, nej inte ens om vissa utav er därute fortsätter älta och dömmer mig än idag. I dont Give a fuck anymore. Jag fattar att alla inte är lika förlåtande och förstående som just de människor som har valt att förlåta mig - det är en del av livet.

Jag var med en kille för några år sen 2011-2012 om jag minns rätt. Allt var bra till en början men den psykiska misshandeln kom och sen även den fysiska. Jag som kommit ifrån ett sånt förhållande då jag bodde i en annan stad.

Det eskalera, lögner och otrohet slutade med att jag gjorde en fejkanvändare på en community just för att snoka och kom på honom men låtsades som ingenting.

Jag kände mig plötsligt ensam och som en hemsk. Det kändes som att jag inte hade några vänner, ingen fanns där men jag bad ju heller inte om hjälp. Jag berättade inte heller. Ingen visste väl hur jag egentligen mådde förutom jag själv. Jag skämdes.

Inte fan vart det bättre alltihop då jag redan var isolerad pga hans hund, pga allt som hände runtomkring och för att jag var arbetslös. Det blev en djup depression & fruktansvärd ångest. Jag orkade knappt träffa vänner för jag fick ju bara vara hundvakt.. och skulle jag träffa vänner så fick jag ta hunden med mig.

Den påhittade personen på communitien vart tillslut min ”vän” och en trygghet - för i min skalle fanns inte mina riktiga fanns inte där (så jag tänkte i all depression) men jag vet att de skulle de bara om jag bad de.

Den påhittade personen slutade med ett flertal påhittade användare (de va ju jag själv allihopa så de visste ju exakt hur jag mådde och allt) jag älskade mig själv men inte på riktigt och inte tillräckligt för att inse de gått för långt, att detta var fel. Så jävla fel!

Allt jag ville var uppmärksamhet - jag ville att folk skulle märks och se vad som egentligen hände. Men jag SKÄMDES!

JAG VERKLIGEN SKREK EFTER HJÄLP! Varför fattade ingen?! Varför insåg ingen jävel vad det var som hände..

Nej just det, för jag sa ju inget!

Min fd vän Emy o hennes ex N kom på mig tillsist då hennes ex och numera nära vän kollade upp allt via Skatteverket. Och ja givetvis spelade ja dum - då vare ju min trygghet var ju mina vänner?!

Vad fan skulle ja göra nu om alla kom på mig? Jag ville inte förlora den trygghet som jag hade skapat men jag insåg det va idiotiskt att jag stötte undan folk. Men jag var ju påkommen och jag rasade handlöst ner ännu djupare i depressionen och föll bara djupare.

Det tog slut med exet även med vänner & tillslut kände jag att jag inte hade någonting kvar och jag var länge i ett svart hål jag fortsatte förneka allt som sades, saker skrevs på ask, i bloggen - men jag drog mig bara undan. Jag var inte redo..

Vissa av mina vänner stannade kvar andra drog fortare än vinden. De ville inte lyssna eller ens förstå. Men mina riktiga vänner som stannade de kanske tänkte "Whats Done is Done, hon berättar väl om hur de ligger till sen när hon är redo” Och sanna mina ord, de fanns verkligen där genom ALLT. Och för de flesta har jag orkat prata med, och berättat sanningen och de lämnade inte mig, de förstod mig.

Nu har jag berättat för alla mina närmaste inklusive er..

Ja det var fel sätt att gå denna väg då jag mådde så fruktansvärt dåligt, jag borde ha hanterat allt på ett helt annat sätt men jag vet hur jag ska hantera det nästa gång jag hamnar i sån skit igen. Jag kan inte få något ogjort men jag har lärt mig något utav det. BE OM HJÄLP! PRATA! BERÄTTA!

Var inte rädd att berätta hur du egentligen mår eller hur du egentligen har det.

Och nu är jag ÄNTLIGEN redo att dela med mig om vad som egentligen hände för er därute, och vad exakt som rörde sig i min skalle just då allt hände. Jag valde att ta det via Min vän Mikkiz och gästblogga hos henne.

OCH KOM IHÅG:

Ärlighet varar ALLTID längst även om de kommer till ens självmående. Ingen kan hjälpa dig om du inte berättar. Skäms inte över dina misstag, det är en del av dig. Hatar folk dig, snackar folk skit om dig och dömmer dig för GAMLA misstag kom då ihåg, de är inte så jävla perf

XOXO @Blondina

Gillar

Kommentarer