Nu var det dags. Inlägget många frågat ifall jag kan göra och jag tänker att varför inte? Vi är ju kompisar härinne och dessutom mår jag lite bättre av att skriva av mig och mår dessutom ÄNNU BÄTTRE över respons jag får på mail om andra som haft de liknande och som tackar för att jag är öppen och vågar visa att man inte är ensam.

När jag var 2,5 år gammal träffade min mamma en man efter hon separerade ifrån min pappa. Från början var han väl en ganska normal person faktiskt och mamma trivdes väl ganska bra. Problemen började när jag var ungefär 4 år. Min första lillebror ploppa ut och han var ju sådär liten som en docka. Självklart var det inte han som var problemet utan problemet började väl ungefär samma veva som han föddes. Kanske för att mannen nu hade FINA barn istället för bara oss SKITUNGAR. Min mamma har 3 barn, mig och mina 2 bröder tillsammans med min far. Den nya mannen började dricka extremt stora mängder alkohol, inprincip varje dag. När han var full var han glad dom första timmarna innan han blev väldigt arg, elak och hotfull mot mamma, när han var nykter var han extremt grinig hela tiden.
Efter deras andra gemensamma barn fick mamma 2 st strokear på raken (på en kväll) vilket hon mirakulöst överlevde utan större mén. Dock var hon ”frånvarande” men ändå närvarande i många år. De gick in men gick som ändå inte in.

Tillslut började otroheten medan mamma låg på sjukhus med ett annat syskon i magen. Jag och de förstfödda småsyskonet fann han och andra kvinnor nakna i soffan. Jag visste hur mycket de skulle såra mamma så jag bad lillebror att inget säga MEN de var de första han gjorde när han såg henne.

Vi flyttade ifrån västra Götaland till Värmland för att mannen ville flytta till sin gamla hemort igen. Mamma tänkte att han kanske skulle må bättre då, kanske skulle bli snällare om han kom ”hem” igen. Mamma hade fel, allt blev bara värre.
I samma veva som vi hade flyttat dog min morfars föredetta fru. Mamma tog den minsta pojken och for ner på begravning och för att hjälpa morfar.

Dessa veckor var då allt började slå slint hela tiden. Min största bror bodde hos vår pappa så han klara sig men jag o min näst äldsta bror fick ta hand om vara 3 små syskon, dom var mellan 3 och 6 år gamla ungefär.
Mannen drack hela tiden, han slog oss, han hota oss.. min storebror var 10 år och jag var 8 år gammal och hade inprincip bara hunnit börja andra klass i den nya skolan.

Han fick mig att dricka med honom på nätterna. Att komma full till skolan dagen efter o inte ens kunna skriva sitt namn på pappret... Dom skicka hem mig pga migrän, pollenallergi och magsjuka många gånger.. Han slog mina små syskon, dom jag skulle skydda medan mamma var borta.. Han hotade med att ställa sig på tågvägen (de fanns en precis vid trädgården) med alla 4 små barn och tvinga mig, min bror och min mamma att titta på. Han tog min lillebrors hand och la den på spisplattan när den var igång.. Vi var så rädda! Lillebror bara skrek men fick som tur var ingen allvarlig brännskada. Hans öra fick däremot en stor blodblåsa efter han hade nypt han i örat.

När mamma kom hem vågade vi inte säga något men kände också att de inte spelade någon roll. Hon visste ju, hon visste att han var sjuk och hon tog mycket stryk för att skydda oss.

Jag gick i skolan men gick hem nästan varje rast enbart för att kolla så att mamma levde och så att allt var lugnt. En dag efter skolan kastade jag och mamma apelsiner på varandra i matrummet. Vi skrattade och hade jätte roligt. Tillslut blir mannen så arg att han ifrån köket kastar en stekpanna en jutjärnspanna (dom är galet tunga) mot mamma men hon hinner ducka så den slår i väggen och golvet. Vi lyfte upp stekpannan och hela kanten på den hade blivit sne utav de hårda kastet.
Mamma frågar vad han håller på med och han slänger sig efter henne in i deras sovrum bakom matrummet och trycker upp henne mot fönsterbrädan och skriker henne i ansiktet. Jag blir så jävla rädd. Jag är bara 8 år gammal här och min minsta bror på 2 år ligger i spjälsängen och sover middag. Jag skriker åt honom SLUTA, SLUTA, SLUTA!!
Det tar ett tag innan han släpper henne och går ut i köket...

En dag när mamma är ute och hänger tvätt. Min storebror kommer och ställer ett vattenglas i disken om han haft vid datorn när han gjort musik. Han låste mest in sig på rummet då han verkligen hatade mannen. Han undvek honom. Då kommer mannen fram till min bror som står breve mig och skriker att de är mögel i glaset. Min bror svarar att de är omöjligt eftersom han drack ur de precis. Han slår min bror i ansiktet så hårt att ett märke blev kvar på kinden. Jag sprang ut i trädgården där mamma hänger tvätt, jag skriker vad som hänt. Jag gråter, jag skriker, jag springer för fulla livet ut och snabbt in igen. Mamma springer efter. Det gick så fort. Hon tittade på min bror som stod där och inte rörde inte en min i ansiktet. Varken ledsen eller bekymrad i ansiktsuttrycket men märket är REJÄLT. Mamma kastar sig på mannen, skriker åt honom att han är en äcklig barnmisshandlare och ”jävlar ta dig om du rör något av mina barn!!”
Mannen försökte tvinga min bror att inte gå till skolan. Dom kan ju se märkena.. han skulle få ett nytt xbox och mat på mc Donalds om han inte gick dit. På morgonen räta min bror ryggen, tog på sig skorna, stirrade på honom och gick till skolan. Min starka bror enbart 10 år <3

Mamma konfronterar mannen när han lagt ut snuskbilder på en hemsida där vissa saker i hemmet syntes varpå han slängde ut mamma i snön i enbart tunna byxor och linne. Inga skor ingenting. Jag tog våra jackor, våra skor o mammas cigg o tändare och rymde igenom fönstret på mitt rum och sprang efter henne. Vi spenderade natten i skogen. (vilket vi gjorde massa kvällar)

Mina vänner visste att jag drack som tusan innan jag var 12 år, jag festa, jag rökte, jag slogs, jag umgicks med 17-18 åringar. En del var kriminella, en del var underbara. Dom blev ett stöd för mig när jag behövde gömma mig.

Polisen var hemma mycket, dom gjorde egna anmälningar om kvinnomisshandel och barnmisshandel. Vi barn o även mamma anmälde till socialen men dom gjorde INGENTING fast dom visste!

Min mamma som kämpade efter stroke, kämpade emot ett helt helvete hemma. Hon visste knappt att vi var hennes barn men hon skyddade oss på nivån hon kunde. Hon visste inte om de var natt eller dag men hon fanns där i alla lägen!
Hon bad om hjälp, hon hade kunnat få skydd med hjälp av kvinnojour eller vad som helst.
Samhället svek henne, samhället svek oss.

Detta är bara en bråkdel av vad som hänt. I 10 år fick han göra vårt liv till ett helvete utan att någon brydde sig. Fick gå på soc möten, dricka varm oboy och höra ”ja men de blir bättre när du kommer hem” eller sitta hos kuratorn i skolan o höra ”ja men ta o måla din framtid”

När jag var 8 år gammal ville jag inte ens ha en framtid. Den slocknade när jag var liten och de blev inte lättare i tonåren direkt. Jag var redan trasig när jag fick de vanliga tonårsproblemen.

Gräver jag ner mig över detta idag? Nej men det har påverkat mig absolut. Bråkar jag om detta? Nej men jag skulle med varje chans jag får berätta vilket svin han var.
Att skriva av sig eller prata av sig är bra. Det är något utav de bästa man kan göra och de gör jag oavsett vad folk tycker och tänker. De är bara låta bli att läsa.

Bjuder på en gammal bild av mitt trasiga jag. #nouwseptemberchalleng@nouw

Som en del utav er vet så genomgår jag en viktresa. När man säger viktresa tänker folk automatiskt oftast ”Ja men hur många kilo ska du tappa?” Tanken med min viktresa är att jag ska gå upp i vikt. Jag satsar på 25 kg som jag vet att jag behöver gå upp i vikt. Nu har jag ca 30 kg undervikt, de är kraftig undervikt.

Många som ser mig tror att jag valt att vara pinnsmal men det har jag inte. Jag har en hög ämnesomsättning, inge fel på sköldkörteln men hög ämnesomsättning. Jag förbränner mer än jag någonsin skulle kunna äta ikapp med och de är väldigt påfrestande.

Jag äter frukost, lunch, middag, kvällsmat och dessutom både mellanmål, små ätande och ”kvällsgott” däremellan + näringsdrycker och de verkar inte hjälpa överhuvudtaget vilket är riktigt synd!

Överallt ser man reklam eller artiklar som :
- Vill du gå ner i vikt, då får du 10 heta tips här!
- Lisa tappade 30 kg på 2 månader, de kan du med!
- Är du trött på de extra fettet som hänger runt magen? Då har vi lösningen för dig!
- 20 enkla tips om hur du ändrar din kost för att gå ner i vikt.
- Att gå ner i vikt är ingen enkel resa men alla kan klara det med dessa enkla knep..
OSV..

Det är inte så att jag tycker att de är dumt att de ges tips m.m och självklart kan de vara svårt att gå ner i vikt för den som faktiskt försöker och en del kan inte ens gå ner i vikt själv utan behöver pt, operation eller liknande. Jag dömer ingen men jag dömer tidningar m.m

Varför står de inprincip ingenting om tips på att gå upp i vikt? Varför är standard i samhället ”gå ner i vikt”? Nog är de inte hälsosamt att vara extremt kraftigt överviktig men de är heller inte hälsosamt att vara kraftigt underviktig? Det borde finnas en form utav balans i samhället.
Går man till dietist säger dom ”du får näringsdryck. Variera din kost med frukt o grönt o nötter så går du upp i vikt.”

Nu tål ja varken grönsaker (förutom nå få), frukter eller nötter så vad är dom andra alternativen? Tydligen inga förutom ” ät fett och de gör inget om du äter chips eller godis några gånger i veckan” helt ärligt skulle ja bara tycka att de bör visas lite mer om viktuppgång som de gör om viktminskning.

Vet ni vad jag länge funderat på? Det är vad de är med mig som gör att en del människor blir tokiga. Jag har en hand full av människor som läser allt jag lägger upp, som frågar alla de kan i min närhet osv om olika saker om MIG. Liksom varför vill man ens veta saker om en man inte tycker om?

En person läser min blogg varje morgon i hopp om att jag skriver ut någon skit, troligtvis om den och tro mig jag hade haft en bibel om jag så hade velat skriva ut allting men mitt liv kretsar inte runt den. Jag har annat att skriva om också... Faktiskt.
Sen har jag 4 andra som är avundsjuka, som är arga pga svartsjuka eller liknande. Dom 4 människorna skulle jag säga är på riktigt farliga, t.om för sig själva..

Jag förstår bara inte egentligen varför man lägger sin energi på att ljuga, stalka och t.om trakassera släkt och vänner till en person de hatar. Varför gör man de?? Det är ju faktiskt helt sinnessjukt om man tänker efter.

Jag började blogga när jag var 11år på en stationär dator i mitt sovrum på denna portal bara att den hette Nattstad på den tiden, Jag började blogga för att jag älskade att skriva oavsett om de var om min vardag, min familj, min skola, mina intressen eller mitt mående. Jag har många följare, jag har många som läser, många som mailar berättelser osv till mig vilket jag tycker om men jag började alltså INTE för att skriva skit om folk. Jag har skrivit om min uppväxt som var bra och DÅLIG på många sätt, jag har skrivit om jag mått dåligt över annat men också över bra saker. Ibland har jag samarbeten, ibland shoppar jag, ibland pluggar jag, ibland jobbar jag, ibland skriver jag om någon fundering som nu ungefär.

En del tycker de är dumt att blogga men om blogga känns som att de är de enda som hjälper när du behöver de? Det är inte uppmärksamhetssökande, de är att skriva öppet för att många människor går igenom samma perioder oavsett om de är glädje, sorg, ilska eller frustration.

Jag är alltid ärlig på min blogg, jag har fått mycket tack, mycket liknande berättelser och mycket kärlek från läsare via släktingar och vänner som följer min blogg. Jag älskar mina följare, mina läsare och de som är starka att dela med sig i mail till mig. De krävs mycket för att orka delge vissa saker!

Med mitt svamlande här vill jag säga att min blogg är fri, min blogg är inte för att måla ut er som stalkar till dåliga saker. Ni får följa mig men gör inte det för att ni tror att jag ska lägga ut dåliga saker om er. Följ mig av andra orsaker, kanske för att ni gillar de jag skriver, att ni delar erfarenheter eller annat.

FÖLJ INTE MIG PGA HAT, SVARTSJUKA OCH TÖNTIGA SANDLÅDEORSAKER. Ni mår bättre själva om ni inte lägger så mycket tid på mig isåfall.