Blogglivet

Postad i: Vardag., Deep shit, inspiration

Ni vet dom där bloggaren med de perfekta håret, de perfekta livet, dom felfria barnen, de som alltid hittar på saker, de som aldrig mår dåligt? Har ni träffat någon utav dom? Nej, exakt.

De enda man får se är dom ljusa bilderna, de perfekt redigerade bilderna, de spralligaste meningarna, de snygga kläderna m.m men egentligen är de bara en blogg utav lögner. Alla har toppar och dalar, alla barn gör väsen utav sig ibland, alla har dagar där de kastar upp håret i en bulle o ligger kvar i pyjamasen (om man har någon) hela dagen.
Ett liv går inte konstant och är perfekt, vi har alla några grå stunder här och var.

De är en stor anledning till att jag längre inte läser bloggar. De finns liksom inte någon verklighetsbild kvar hos dessa. ”Jag önskar jag levde de drömlivet” fuck no.

Min blogg uppmärksammas ofta som ärlig, igenkänning osv både från barndomen, nu m.m.
Jag är ofta lite mer öppen än vad man kanske borde men jag har ju min blogg som jag vill ha den och jag vill inte vara någon annan.
Jag har dagar då jag hellre hade varit en kaktus än mig själv, mina barn har dagar då dom skriker konstant oavsett vad, jag personligen har sjukdomar m.m, jag har misshandlats hit o dit både som barn och som tonåring, jag har depressioner/panikångest och torgskräck (gillar inte att vara på stora platser + platser som inte är hemma för mig.)

I min fantastiska dagar njuter jag och kan absolut skriva och berätta om de men om jag bara har toppar i min blogg så hade väldigt många av mina följare försvunnit. För hos mig läser folk som känner igen sig, folk som är nyfikna, folk som tycker om bloggen, folk som hatar mig (thats true, men så är de oftast alltid) osv. Min blogg ligger fint på listan över Västerbotten, jag är i toppen. Jag har flera tusen läsare om dagen även om jag själv ibland bara känner ”fuck it ja har inte tid.”

Jag pluggar 100%, jag är mammaledig, jag springer med 2 barn på dagarna, mina sjukdomar, mina depressioner, min kroniska värk, jag försöker hålla uppe min ”egentid”, min egentid är att måla eller spela. Spela gör jag endast ihop med sambon om vi har en timme över och måla gör jag visserligen alltid med barnen, en i knät och en mitt emot men jag älskar mitt liv ändå. Jag har inte tiden att kura ner mig i badkaret (även om de just nu inte är möjligt pga personliga skäl) men jag har heller inte tiden att ba släppa allt och fara iväg en heldag och göra vad jag vill. Barna följer med eller så får ja sitta här just nu.
Oftast när barnvakt kickar in, min mor eller sådär och jag är fri från båda barnen är när jag ligger på sjukhuset, ska på sjukhus för kontroll eller så är mamma med mig med barnen på kontroll osv. Förstår ni? Jag har barnvakt när jag ligger på sjukhus, inte för att jag ska ut o röja.

Jag hade absolut kunna sitta här på min blogg och säga ”jag ha sovit perfekt varje dag, jag tog en lååång dusch med krämer o ansiktsmask, jag går på spa en gång i veckan, varje morgon tar jag en löptur, pojkvännen bjuder på en resa till Hawaii 2 gånger om året, vi äter alltid mat med egenodlade grönsaker o potatis, mitt hår klipper jag 4 gånger om året hos frisören osv.”
MEN de går emot mig, vet ni varför? För de stämmer inte. Även om min pojkvän bjöd på Hawaii så hade jag sagt nej men de är för mina sjukdomar inte är överens om klimat/värme/kyla isch. Jag har heller inte så mycket tid för mig själv. På riktigt? Ibland hade de varit skönt att ba få se en film eller få måla en bild utan någon som säger mamma 495 gånger i minuten men jag älskar det.
Springa skulle jag väl visserligen inte göra ändå, ser ni mig springa så bör ni springa.

Varför har vi behovet av att folk ska följa oss? Jag skriver för att jag vill och jag mår bra utav de. Kanske tappar jag en följare här o där och får en ny här o var. Jag älskar mina följare, dom verkar ha så fina hjärtan allihopa men jag skriver inte om saker för att folk ska följa mig för att jag är ”över alla andra.”
Nej jag och mina följare är på samma nivå, en del kanske har de bättre än mig och en del har de sämre. Livet är så och de är de vi borde uppmärksamma.
Jag kan ha en fin dialog med mina läsare. Dom kan öppna sina hjärtan till mig, skriva långt om vad dom varit med om, vad dom känner m.m och vi kan tillsammans dela våra känslor och ibland även händelser.

Vi kan gå här tillsammans och stötta varandra, njuta av toppar och dalar tillsammans. De kan man inte om man är perfekt med de perfekta livet.
Bloggare borde vara mer ärliga. Det skulle dom vinna så mycket mer på.

Vad tycker ni om perfekta blogglivet? En del håller absolut inte med mig och de är de som är de fina. Vi kan diskutera kring de.

Bjuder på en bild på mina 2 fantastiska barn som jag älskar över allt annat.

Gillar

Kommentarer

Varganess
Varganess,
Jag håller till 100% med dig! Nu så bloggar jag i och för sig allra mest för att jag älskar att inspirera folk, men ärlighet känns jätteviktigt för mig. Mycket viktigare än att jaga följare! Förhoppningsvis mer intressant också ^_^
nouw.com/varganess