Blod, mina ex och massa hemlisar om mig.

Postad i: Vardag., Deep shit

Detta inlägg var inte meningen att släppas överhuvudtaget då jag mår väldigt dåligt över detta och en del saker bara är tragiska + jag borde sova men fick massa bilder och tankarna börja bara flöda till att bli irriterade och jag vill verkligen bara säga detta. Ja mina hormoner ger mig lite överspel men så är livet även för mig!

Fick massa bilder på min snapchat på folk som skar sig och visa sitt blod. Det var fullt med blod och skärsår och personen skrev "titta va ja råka göra."
Wtf? Vi båda förstår att man inte bara RÅKAR snitta sig i armen typ 30 gånger med en kniv. Jag är väldigt osmart men till och med jag förstår det så skriv inte så..

Sen är det jäkligt dumt överhuvudtaget att du skär dig men visst, jag förstår dig om du är "beroende" eller du skadar dig för att få ut din inre smärta, en del tycker de känns bättre men snälla.. Snärta ett gummiband eller något mot handleden istället. Slå typ tån i kanten på bordet eller trampa på lego, det är SMÄRTA! Och det blir inga ärr som du sedan ångrar.

Det som är dummast för mig är att när jag öppnar dom här snapchat bilderna så mår jag sjukt dåligt. (Inte för hormoner utan alltid.)
Jag vill bara spy, önska att jag aldrig såg dom, jag mår så obeskrivligt dåligt och ändå sitter du där o ba "nämen ge mig uppmärksamhet för det är kul!"

Jag är extremt rädd för blod, nålar, vassa föremål och allt man kan skada sig på. Jag är till och med rädd för papper ibland.. Du/ni vet när man bläddrar i papper/böcker o man gör ett papercut? Fy.. Fan.. Bara SLUTA skicka till mig..

Jag dejta en kille en gång i tiden som skar sig. Vi satt vid tågstationen en kväll och helt plötsligt kröp han typ in i jackan på nå vis och skar sig i armen. Jag undra ju va han höll på med så det klart jag tittade och jag la min vita jacka runt hans arm och på riktigt... Ja va livrädd och funderade på att springa därifrån och liksom dumpa honom men jag tyckte om honom och jag förstod att han mådde dåligt. Det var inte hans första sår på armarna, han hade ett par ärr sen tidigare och jag älskade honom ändå..
Tillslut blev de bara värre. Han var en toppen människa så sätt men när vi bråka eller när jag dumpa honom så fick jag säkert 5-10 bilder på all hans blod och alla sår han hade gjort där han sa att det var MITT fel. Han skulle ta livet av sig osv för jag lämnade honom. Fattar ni vilken panik jag hade? Fattar ni hur dåligt jag mådde och hur många gånger jag faktiskt plåstrat hans kropp och sagt att jag älskar honom fast att alla saker skrämt halvt ihjäl mig? Det käkade upp mig totalt och jag kände mig typ tvingad att stanna kvar vilket jag gjorde. Han visste hur mycket jag hata blod och hur rädd jag var varje gång vi bråka när vi var med varandra och jag seriöst fick kasta mig över honom för att han höll i en kniv, krossat glas eller någonting annat... Min första tanke när någon håller i en kniv är inte "okej ska du skära kött eller gurka" längre utan de är "när måste jag anfalla dig för att inte göra nå dumt?"

Jag har på riktigt haft en jävla skit uppväxt med blod, knivar, alkohol, slag och massa annat. Från 2011- början på 2013 så var jag för första gången i hela mitt liv glad och nöjd med livet och tänkte "fyfan asså, jag mår bra. Jag har hittat allt jag någonsin behövt." Början på 2013 rasade dom åren jag faktiskt hade mått bra. Det fick mig att inse hur fejk precis allting var och att absolut ingenting förändras. Här sitter jag nu 2015 med nästan bara dåliga minnen utav mitt 18 åriga liv och inser att dom senaste 7 åren faktiskt varit dom värsta i mitt liv. Mina vänner har dött, fucked up relationer, vanliga relationer som förstörts, tappat kontakten med de man älskar, skolan gick åt helvete, jobbet försvann, förlora min kärlek, mina brorsbarn ser jag aldrig, poliser, soc, panikångest, torgskräck, självhat och hat till hela världen... Jag skulle bara vilja ha ett ÅR där jag får vila, där jag får känna att det åtminstone fungerar. Här i Umeå vet jag att det finns en chans för mig att både träffa bra människor, jobb och bostad emot Falköping där man måste titta bakom axeln för att ens bästa vän kan stå med en ak47a o ba vill se dig trilla en sista gång innan den skjuter..

Så snälla.. Sluts skicka bilder till mig på saker ni gör illa er med eller såren ni fått, sluta dra upp alla jobbiga detaljer för mig och tala inte om för mig att min uppväxt varit bra och att mina pojkvänner varit awesome för jag vet tyvärr. Jag är inte världens bästa människa och sårar någon mig då sårar jag gärna tillbaka, dumt ja men så är de.

Och till er som säger "dina pojkvänner har ju varit fett gulliga" som jag fått på ask 30.000 gånger.
Ja visst, dom som visste vem ja var när vi dejta.
Min första kille som jag tappade oskulden med dejtade jag i 6 månader när jag var 12, han var 18. Han var otrogen med en kille. De räcker va?
Killen efteråt tog droger och fick för sig att han kunde flyga så han hoppade framför tåget. R.i.p
Killen efter det tog också droger och hamnade på kåken 10 år för mordbrand på sin mammas hus, hon öppnade inte när han ville ha kaffe. (Hon var som tur inte hemma.)
Killen efteråt slog mig och ingen i min familj gillade honom. Han försökte även förstöra för mig och mitt senare ex M. M trodde ju dock inte på att han var verklig förrän han fått se honom själv i närheten av där han bor.
M som jag träffade efteråt var super snäll och den enda jag dragit hem till familjen, killen jag faktiskt fick starkast känslor för. Dom flesta läste ju på hans ask vad som hände där med otrohet osv men en massa annat hände där också och oavsett fast jag visste vad som hände o grät hela jäkla nätterna så ville jag ändå vara med honom. Alla sa att jag skulle lämna honom men även jag visste att han hade bra stunder han också. Nu klarar vi knappt prata med varandra 5 minuter utan att någon utav oss flippar sönder (oftast jag) och har därför ingen kontakt idag.
Träffade en kille emellan M o M haha, helt virrig i förklaringen.. Iallafall så gillade jag den killen redan när jag var 12-13 bast men han hittade en annan då och jag gjorde också de. Iallafall så började vi dejta och jag har inget att säga om de. Vi dejtade inte länge och det var jag som gjorde slut. Jag mådde så jäkla dåligt och visste knappt om jag ville resa mig upp på morgonen vilket jag kände kanske inte var rätt tidpunkt för någonting nytt. Det var liksom inte rättvist mot någon.
Efter de blev de ju M igen och det slutade ännu värre än vad det gjorde gången innan och ja. Båda gjorde väl sina "misstag/val" och det slutade i ingen kontakt i dagens läge.
Exet efter va bara så jäkla jobbigt för mig. Jag hade fått min ångest och depressioner och jag ville/vill vara ensam väldigt mycket med musik i öronen eller bara sitta på balkongen o titta ut och göra det man inte ska när man lider av ångest o depressioner, alltså TÄNKA. Tillbaka blickar på allt som förstört en gör saker värre vilket jag inser nu. Iallafall så var han en person som gilla mycket närhet, jag menar inte sex utan umgås mycket, sitta i knä, kramas, pussas o aa alltså umgås hela tiden och han gav mig massa saker och jag orkade bara inte.
Jag är van vid killar som puttar bort mig för att dom har viktigare saker att göra, jag är van vid killar som inte kommer ihåg mig och som inte alltid är dom trognaste eller som ens bryr sig om vad jag säger eller känner. Jag klarar inte av de där med att visa kärlek och uppskattning längre.

Hur ska jag bete mig mot någon jag gillar? Vad gör jag när vi bråkar? Vad händer när du gör snabba rörelser mot mig?
Jag vet inte, jag blir bara rädd.
Bråkar jag med en kille jag dejtar så sätter jag mig automatiskt ner på golvet eller någonstans och håller händerna för ansiktet eller så gör jag allt i min makt för att ta mig ut därifrån, jag flyr. Jag skiter fullständigt i vad du säger, har du höjt rösten så flyr jag eller gömmer mig. Jag tänker inte ens diskutera med dig, jag öppnar inte munnen. Dom flesta förstår inte vad slag, ilska, alkohol, droger osv kan göra mot en människa men jag vet, jag har suttit mitt i skiten och tagit emot konsekvenser för alltihop så skulle seriöst någon bara göra snabba rörelser för att krama mig eller pussa mig eller bara för att så kallat skoja som man brukar göra så funkar inte det. Jag springer därifrån eller får hjärtklappning oavsett om de bara är en kram eller om du höjer näven för att ta ner någonting från hyllan. Det är hemskt och jag får ångest, jag vet inte va jag ska göra. Jag blir så jäkla nervös att jag bara vill spy och jag skakar. Jag kan inte kontrollera mina kroppsrörelser.. Det låter så jävla sjukt och det gör ont, ont i mig att ständigt känna dom känslorna undermedvetet. Kan inte hantera det och en del jag känner respekterar och försöker röra sig sakta men så fort dom glömmer de så mår jag dåligt igen. Det är ju inte deras fel, kan inte ändra dom som personer och jag tycker fortfarande om dom, det är jag själv som måste ändras och jag vet att de går men det går inte utan hjälp.

Pallar inte skriva mer i detta inlägg för det blir så satans mycket text i ett och samma men aa...
Godnatt.

Gillar

Kommentarer

AnnAliceW
AnnAliceW,
❤finns gumman ❤
nouw.com/annalicew
mikaelabillman
mikaelabillman,
Finns alltid här, sms eller samtal bort. Bamsekram! ❤️😘
nouw.com/mikaelabillman