Psykisk ohälsa, trauma

Låt oss prata om den psykiska ohälsan. Många lider av det, en del i de tysta och en del som mig.. Väldigt öppna med det. Detta inlägg är för alla oavsett om man har de, döljer de, inte har det eller haft det.

Många vill inte prata om de, många försöker dölja det från andra, även för sig själv och en del bara skriker ur sig allt. Jag vet för jag har nog provat dom alla delarna snart.

Jag började redan från 7 års ålder att utveckla en form utav psykisk ohälsa, en depression och självhat. Egentligen inte enbart självhat, jag hatade nog det mesta i min omgivning och det gör jag ganska mycket fortfarande. Jag har hat i min bröstkorg.
Jag gick alltid i stora luvtröjor, håret uppsatt i en bulle och luvan på, tjocka mjukisar och breda skor. De flesta tog mig för att vara kille vilket jag inte säger något om. Jag gillade min stil, den klär mig än ibland. Dock var luvan och min lugg de som skyddade mig. Att ha luggen för ansiktet är något jag ofta använt som ett skydd. ”Jag ser inte så mycket ut och du ser inte mycket av mig heller.” Luvan skärma nog mer av att jag var ensam, kunde ha mitt fokus framåt.

Lite efter jag närmade mig 9 år började ja känna att allt skulle bli bättre om jag kolade vippen så att säga, att jag inte skulle finnas mer och jag var fast i en konstant ”tomhetskänsla” under hela tonåren. Folk såg mig som grinig men egentligen log ja Ba för att inte de dum ut. Jag kände inte mycket på insidan. Bara en skum, halv ledsam klump som faktiskt sitter där sen dess. Ja tror nog faktiskt att den gror i mig ännu.

När jag blev 15 började mitt liv lätta lite, träffade min första kärlek, ni vet säkert hur de är? Problemet var att han gjorde mig SÅ mycket gott den fina människan men han gjorde mig så otroligt jäkla mycket ont också den j*veln. Från och till i 6 år hoppade vi fram och tillbaka i en kraftigt giftig relation. Giftig för oss båda. Jag fick ångest/panikångest, djupare depression, ptsd och torgskräck. Denna relationen tog mig, gjorde mig till något jag inte är.
Den förändrade mig. Den tog min tillit, min glädje, min stolthet, min självsäkerhet.. Den tog hela mig och stampa mig långt ner. Någonting som jag kämpar med varje dag.

Det jag egentligen vill säga och uppmana till efter facit i handen;
* Stanna inte i någonting där du tror att du behöver vara, någonstans du är glad ibland men mår skit mest.
* stanna inte med någon som gör dig illa på något vis, varken fysiskt eller psykiskt.
* sitt inte ensam med dina tankar, tala om dom, sök hjälp m.m.
* Du är aldrig ensam. Finns en jättebra sida att kika på om heter aldrigensam. Är du yngre så är bris super.
* Det är aldrig fel på dig, de är fel på dom som gör illa folk.

Varför känner man egentligen behov av att dölja sig själv för att man mår dåligt? Varför kan inte du visa dig som alla andra? Det är någonting man borde fundera på för ingenting är fel på dig, du mår dåligt men du kommer må bättre bara du kämpar och slutar blicka i allt dåligt. Jag talar och skriver mycket om de dåliga jag utsatts för. Dels för att de hjälper mig men också för att hjälpa andra att blicka förbi. Ni kan, ja kan, vi ska!

Gillar

Kommentarer

happyM
happyM,

❤️❤️❤️❤️

nouw.com/happym
Hilma
Hilma,

Så fint skrivet! Det är så viktigt att våga prata om detta ❤️❤️

nouw.com/hilma
Blondina
Blondina,

så jävla bra skrivet hjärtat heja du ❤️❤️❤️❤️

nouw.com/blondina
Amandamalmflod
Amandamalmflod,

Men heja dej fina du så fint skrivet <3 <3

nouw.com/amandamalmflod