Mental hälsa

Postad i: Vardag.

Jag vet inte hur ni känner men jag har ganska ofta dagar då jag känner att mitt liv måste förändras, något måste förnyas och jag måste sätta punkt på att vara mer glad än nedstämd vilket är svårt för mig i svackor. Folk talar om borderline, jag har verkligen inte borderline, jag är nedstämd, jag är glad, jag är arg, jag är besviken, jag är stressad, jag är som en känslobomb men en helt okej sådan efter många år av kaos. Mitt liv har bråkat med mig extremt mycket.

Mitt mående säger inte att dom vann. Mitt mående säger att jag fortfarande kämpar trots att mitt liv blivit stabilt. Min pojkvän är en utav de bästa människorna någonsin, min barn är de allra vackraste, min familj finns nära till hands. Pojkvännens familj finns också, dom är underbara.

Jag har stöd runt om, jag har kärlek, jag vill så gärna vara ”normal” hur man nu definierar det.. Gå en dag utan illamående, en dag utan stickningar, en dag utan en klump i halsen, en dag utan stress, en dag där jag kan gå vart jag vill och må bra.

Jag vet att ingen förstår. Folk kan se mig ute, träffa mig på möten och tycka att ”ja men hon är lugn o trevlig, allt är bra med henne.”
Men med mitt leende, mitt osäkra numera alldagliga prat döljer jag en hjärtklappning, ett kraftigt illamående, ett sorgset hjärta och en livrädd själ. Ingen vet varför, var och när det kommer sluta. Det enda vi kallar det är depression, panikångest, agoriafobi (torgskräck), utmattningsdepression och TRAUMA.

Fattar ni känslan av rädslan att man ska stöta på någon ute som vill prata i 30 minuter? Jag vill bara hem låsa in mig och försvinna. Jag tackar dock alla som håller mig ute, som pratar och får mig riktigt obekväm. Det är tydligen så jag ska ”bli frisk”, bli frisk emot något som någon annan har skapat.
Mitt mående är verkligen som ”Städa inte upp andras skit” bara det att detta måste jag städa upp, lite varje dag, faller en dag så börjar de om på ruta ett. Jag var bra för 1 år sedan. Jag hade tränat så mycket att jag enbart hade LITE illamående kvar men jag fick ett skov på vintern, riktig vinterdepression som drog ner allting till ruta 1 igen.

Jag älskar ensamheten men klarar inte längre av att vara själv, jag älskar att vara ute och göra saker men klarar längre inte utav alla folk, jag vill bli något betydelsefullt men jag klarar inte av att plugga eller jobba bland för mycket folk.
Jag vet att jag en dag kommer att bli frisk men den dagen är en bit bort men vi kämpar, kämpar för att leva, kämpar för ett bättre mående, kämpar emot saker som förstör andra.

Jag går dit jag måste, jag överlever men jag far inte iväg för nöjesskull.
Det är inte många som vågar tala om psykisk ohälsa men de är så många som lider utav det och så många som kämpar varje dag. Dom blir också bättre, precis som mig bara dom har stödet, modet och gör det dom måste göra.

  • Postad i: Vardag.

Gillar

Kommentarer