En jobbig resa påväg.

Postad i: Vardag.

Jag har kämpat hela livet med vikten. Fått höra ifrån skit många att jag har anorexia, bulimi, jag äter inte m.m.
Problemet är att jag alltid varit smal, mina syskon med och även min mamma. Min mor fick hull efter hon fyllt 40 liksom.

Nu har jag fått 2 barn och jag var säker på att ingenting skulle synas efter den sista graviditeten heller men grejen är att jag fick honom för ganska exakt 4 månader sedan. För 4 månader sedan så började jag alltså gå ner i vikt.
Jag gick upp från 45-50kg under graviditeten. Direkt efter förlossningen tappade jag 8 kg och var alltså nere på 42. Då började tjatet på vårdcentralen m.m ”fast äter du ens? Behåller du maten eller kräks du upp den?....blabla..bla..”

Jag har kräkfobi så skulle aldrig utsätta mig själv för spya. Dock får jag ibland svin ont i magen när jag äter och mår då väldigt illa. Detta är någonting jag försöker få svar på vad de är. Tidigare har dom sagt ”kanske IBS” men dom måste ju utesluta annat först vilket jag hoppas att dom gör!

”Psyket ställer till en hel del..” JAG VET. Jag är deprimerad, jag är svin smal, orkar knappt bära mig själv längre för jag tappat all styrka i kroppen vilket jag hela tiden trodde var min reumatiska sjukdom men jag är inte säker längre. Nu ligger jag alltså på 40 blanka kg. Höll på o svimma igår när jag såg vågen för jag går bara neråt.. jag försöker äta så bra som möjligt, jag dricker näringsdrycker och jag vill själv så gärna väga runt 65 kg, jag är 173 lång så med mina 40 kg kan ni ju tänka er att varje kota i kroppen syns..

Jag har hela livet haft bra självförtroende, självbild och självmedkänsla. De finns som ingen som kunnat trampa på mig för min mamma har lärt mig att jag är fin, fantastisk och perfekt även om jag inte alltid gör rätt val i livet. (Bortsett från i relationer, pojkvänner kan verkligen få en må skit om man träffar fel person, nu har jag en bra kille dock.) Jag tackar min mamma 1000 gånger att hon gjort mig såpass stark som jag faktiskt är men nu svajar jag.. Jag svajar extremt mycket och jag vet att jag är ute på farligt vatten med vikten. De är på en farlig gräns nu. Jag vet att jag kan ta mig upp igen men de har tagit 22 år att nå 45 kg och bara 4 månader att rasa 10 kg. (Ja vägde som sagt 50 som gravid så inte så fel räknat som de verkar)
Jag försöker lägga all min energi på mina barn och hemmet. Jag orkar som inte träffa folk, jag ser ingen glädje i de. Jag mår väldigt dåligt just nu för att jag är så orolig över vikten, för ingen hjälper mig och jag fortsätter rasa... Jag orkar inte träffa folk och låtsas som att allt är dunder bra fast jag egentligen är konstant trött.
Denna skit jag bär ”för hög ämnesomsättning” vilket dom beskrivit som ”du gör av med lika mycket som en maratonlöpare när du går från soffan till köket.” Vilket är SVÅRT att äta ikapp med. Man har en press hela tiden om vikten + jag tål ingenting längre. Frukter, nötter, fröer, grönsaker m.m är bara att stryka + att dom varit osäkra på om jag är laktos. Fattar ni hur svårt de är att lägga upp en matlista för mig? Jag äter inte ute, jag äter inte hemma hos folk. Jag har för mycket allergier så inte ens min mamma minns dom längre. Knappt jag själv. De gör mig också osäker på att testa nytt. Jag tål ingenting och jag hade behövt typ 20 kg helst igår..

Jag går aldrig utan kläder, byter jag om går de fort.. Går jag o duschar så vinklar jag bort spegeln så jag inte råkar se något. Jag går alltid i mjukisar och tjocktröjor för jag blir både äcklad och livrädd när jag ser alla mina kotor som börjat komma. Jag har som sagt hela livet fått höra hur smal jag är och att jag BÖR ÄTA. De ingen förstått är att dom borde hålla käften helt ärligt. Taskigt men sant.
För en sådan person som mig, där fan ingenting hjälper... Där är det inte lätt att göra så mycket åt. Jag försöker, jag lyckas inte.

Jag har förlorat, jag ger inte upp men jag har förlorat kampen själv och nu lämnat över den både till vårdcentralen och dietisterna. Jag klarar de inte längre själv, jag har hamnat i obalans och lyckas inte dom... då går det nog inte att laga längre.

- Fast tänk på att de är svårare att gå ner i vikt.
- Har du anorexia?
- spyr du upp din mat?
- Fast de syns att du inte äter!
- Benrangel
- vilken tur du har som är så smal. Du kan äta VAD DU VILL men går ändå inte upp i vikt. Vilken lyx du har!

Jag har ingen lyx, dessa är kommentarer jag får SÅ JÄVLA OFTA och jag är seriöst spy less på det. Så less att alla som nämner någonting i fortsättning kan ta sitt pick o pack o vända. Jag orkar inte mer. Varje mening även om den är tänk på ett positivt vis eller ”jag bryr mig om dig” så ser jag längre ingen skillnad på de. Jag hör bara ett konstant jäkla babblande om min kropp som jag bara vill kräkas över.
Det kommer dröja, sisådär 15-20 kg innan jag går utan tröja i mitt egna hem. Jag visar inte ens min Axel för min familj eller min pojkvän.
Jag är färdig nu, jag skiter i vilket men SNÄLLA KASTA BORT ERA KOMMENTARER. Jag hade hellre varit mullig än smal. De gör så ont i kroppen av att vara liten och ”benrangel” så sluta tro att det är självmant.

Behövde bara spy ur mig lite. Tack.

  • Postad i: Vardag.

Gillar

Kommentarer

Emmaakarlegrund
Emmaakarlegrund,
Många styrkekramar till dig ❣️nouw.com/emmaakarlegrund
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229