En äcklig man på min balkong.

Postad i: Deep shit, Vardag.

Detta inlägg tillägnar jag den man som ryckte i min dörr klockan 23.30 och 23.45 inatt. Den man som fick hunden att bli tokig, den man som fick hunden att väcka min lillebror, den man som fick hunden att väcka grannarna och deras barn, den man som gick ner o ställde sig i trappan och titta på mig genom fönstret innan den små haltade till parkeringen. Mannen som stod och titta på mig rätt i facet när jag samtidigt försökte ringa min mamma. Mannen som för mig är helt okänd.

Som dom flesta vet så har jag panikångest. Det är svårt att förstå någon med ångest och hur det känns bara någon plingar på dörren egentligen. Det är svårt för människor som bara blir ledsna/får ångest då o då, alla lider utav det men en diagnoserad PANIKÅNGEST är en aning värre.. Vi vill ofta ha det mesta förberett just för att kunna ställa in oss på "så här blir dagen" lite som dom som t.ex har Aspberger. Vi vill vara väl planerade och ha full kontroll på något vis även om det är relativt omöjligt att få ha det. Vi kan aldrig kontrollera när, var eller hur ett ångestanfall kommer, hur vi mår hela dagen eller vad vi känner när du uttrycker någonting som för dig verkar "kul." Vi kan ta hemskt illa upp även fast vi egentligen vet att du bara skojar. Vi kan missförstå eller tänka i 70.000 olika banor om att du sagt en sak men kanske menar det på 100 olika sätt.

Smärtan i bröstet, tårarna ner för kinderna, hyperventilering, svettningar, osäkerhet, rädsla och framförallt ENSAMHET är en stor del utav vad vi får känna varje dag. Vi är oftast egentligen bara människor som en gång i tiden gått igenom så otroligt mycket smärta, så otroligt mycket sorg men överlevt. Vi är inställda på ett "fly och fäkta" område i kroppen.
När vi väl får ett "anfall" så tänker vi endast på att vi vill fly.. Men ifrån vad? Jo vi vill fly ifrån oss själva, ifrån vår ångest.
När man får ångest så känns det som att man ska dö. Helt ärligt.. Man får ont i bröstet, man skakar, man får svårt att andas, huvudet snurrar och man svettas. Tänk dig när du har dåligt järn eller när du har extremt mycket yrsel (om du haft de) + 150 knivar i bröstet och du ligger på golvet och skakar som att du har epilepsi (ja du kan ju alltid söka upp hur det ser ut ifall du aldrig sett det.) vi gråter, vi skriker, vi är sjukt rädda.

Detta var jag för några månader sedan. Det var min vardag.
Så fort någon knackade på dörren så satt jag inlåst på toa eller i mitt rum och grät/skakade för att jag inte visste vem det var oavsett om det visade sig vara min eller mammas kompis som kom förbi. Jag bad alla tala om innan dom skulle komma, jag bad alla vara lugna och ta mig med en nypa salt.
Jag och mamma hade besök här utav mina 2 polare och den enas mamma. Jag gick runt o skaka hela första dygnet, jag mådde illa, jag försökte prata o vara som vanligt men mina smärtor i bröstet och min rädsla var enorm..
Allting släppte när mina 2 polare var iväg, min mamma satt i ett annat rum och pratade i telefon.
Jag satt med min polares mamma och vi pratade i flera timmar, det hjälpte mig. Hon berättade sjukt mycket saker för mig och hon fick mig att se en helt ny vinkel på min ångest. Hon lättade allting. Hon berättade saker för mig, hon frågade mig saker, hon förstod mig och där tog min ångest en helt ny vändning.

Jag har idag inte alls problem som förr. Folk kan för det mesta komma och gå som dom vill, jag kan åka buss (med mamma, inte "vågat" testa själv ännu), jag kan gå i affärer men självklart knackar min ångest på ibland och allt känns värdelöst men inte så mycket som förr.

Jag hade en period i mitt liv 3-4 år där jag mådde så jävla sämst och allt blev bara värre o värre. Jag tillät mig själv att bli utnyttjad och nertrampad. Jag hade haft en chans till att hindra det men jag orkade inte ens bry mig. Jag var trött på ständiga hot, ständiga smällar mot psyket så tillslut gav jag upp och bara tog emot. Jag satt instängd på mitt rum, jag drack tequila, flaska efter flaska. Öl, burk efter burk.
Jag fortsatte ta skiten, jag lämna mina vänner, jag lämnade min familj, jag lämnade skola, jag lämnade jobb.
Istället för att jag kunde gjort som ALLA sa åt mig så lät jag de bara vara. Varför? Jo för jag var trött på att kämpa. Jag var less.
I hela min uppväxt har jag kämpat mot alkohol, misshandel och tårar. Jag har sett min mamma tryckas ner psykiskt, jag har sett min mamma få smällar fysiskt. Jag har sett mina bröder fått smällar psykiskt och fysiskt. Jag har sett huset stormas utav socialen och poliser. Jag har suttit på soc möten, psykolog möten och både anmält aset men en del gånger ljugit för att behöva skydda min mamma..
När man varit fri 2 år ifrån det helvetet så tror man inte att man någonsin kan må sämre än så men jag fick se att värre saker kan hända. Jag blev sviken, utnyttjad och nertrampad. Hela alltet satte ett stopp hos mig och psyket "kollapsa."

Folk förstår inte vad saker kan påverka andra människor.. Idag är jag helt känslokall.. Jag bryr mig knappt om något eller någon. Jag bryr mig absolut inte om vad folk tycker eller gör emot mig. Jag har bara hittat min flyktväg.. Ni förstörde mig.

Så du mannen som var här i natt.. Hade jag varit som jag var för bara några månader sedan så hade jag troligtvis legat på akuten vid den här tiden på dygnet, du hade förstört mig totalt, jag hade garanterat fått en hel del lugnande men jag hade tur, du hade tur. Jag är inte samma person, jag är inte personen med samma kraftiga ångest. Jag är nästan helt frisk igen MEN innan du går o rycker o stirrar in någonstans så tycker jag att du lägger sånt här i ditt minne, att en del faktiskt inte klarar av det.

Med detta så tar jag min feber, förkylning osv och lägger mig för natten. Imorgon blir kanske en bättre dag trots sjukdomar.
Hoppas för övrigt att alla får sova/har sovit gott. Det tänker jag försöka med nu❤️❤️

Gillar

Kommentarer

Ninni,
Fy fan va vidrigt! Jag vet inte hur jag skulle hantera det där... fy 😟(
www.ninjapuff.se/